Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stunden då jag skulle sakna dig.” — Efter ett par år är den ömma
tonen icke förändrad; men man märker att moln börjat
uppstiga på den äktenskapliga himmelen. Den lättsinnige maken
erkänner, att han ”varit en bizarr och elak man”, men ber att
den maka, mot hvilken han erkände sig hafva felat, icke skall
strängt gå till doms med honom. ”Håll af mig litet och gör
som den gode Guden, som ej tillräknar oss våra synder”, heter det
i ett bref. I ett annat (från slutet af 1787) yttrar han: ”Jag ser
tusen gånger om dagen dina tårar, deras ursprung och orsak.”
Han hoppades, enligt sina ord i sistnämnda bref, att »tiden skulle
verka lösandet af den förtrollning, som eftertanke och föresatser
icke förmått bryta.» Mer än en gång tillstår han, att han »icke är
värd att hafva en sådan hustru»; han skildrar sig själf såsom
»svag, inkonseqvent, en passionernas lekboll, alltid färdig att
duka under för dem, i samma ögonblick som han har ångrat sina
felsteg». »Himlen har skapat dig för min lycka», skrifver han
från Finland 1788, »och för att låta mig erfara, att det inom ditt
kön finnes karaktersfasthet och dygd ... Det var endast din
godhet, din mildhet, som kunde gifva mig mod att göra dig
bekännelsen om en olycksbringande passion, som nedslår mig
och gör mig olycklig.» Han gjorde sålunda icke någon
hemlighet af sina äktenskapliga felsteg; men lika uppriktigt menad som
bekännelsen härom varit, var tvifvelsutan det omedelbart
följande tillägget: »Ingen af alla de passioner, jag genomlefvat, kan
komma i jämförelse med den kärlek, jag känner för dig — en
känsla, som icke har några gränser och som skall följa mig till
grafven.»
Tiden, som läker såren, förtog äfven svartsjukans bitterhet
i den unga makans hjärta. Hon fann, att det förtroende och
den aktning, som efterträdt den första kärlekens svärmeri, och
hvarom hon ej blott hade ständiga försäkringar, utan äfven
bevis, äfven kunde vara något värda, särskildt hos en man som
Armfelt, hvars häftiga lidelser, enligt hvad han själf i en
sorgsen stund yttrat, gjorde att »hans hela person förtjente mera
ömhet och medlidande än ett noggrannt och rättvist omdöme.» [1]
Ej sällan skymtar i denna brefväxling fram den person,
som var förnämsta anledningen till dessa Armfelts själfbekännelser
och att den äktenskapliga lyckan så tidigt hotade att blifva
grumlad. Historien har bevarat hennes namn, och hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
