Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreställde den muselmanska härens skyddsgudinnor och
ledsagade konungen, som var deras riddare. Jag föreställde féen
Melusina, som beskyddade de kristna, och prins Fredrik var
min riddare. Han föreställde Rinaldo, som jag ryckt undan
Armidas förtrollning. Jag red på en utmärkt vacker, hvit häst
och var klädd som en nymf med blottad hals och armar, en
gördel blixtrande af diamanter, och en hvit slöja, som föll ned
öfver min häst såsom ett fladdrande draperi. Åtföljd af Rinaldo,
red jag fram i galopp och framställde honom för stridsdomarna.
Mitt framträdande gjorde ett lifligt uppseende hos alla
åskådarne: jag fick från alla håll handklappningar, och man
försäkrade mig, att jag denna gång hade varit vackrare än någonsin.» [1]
»Det som mer än alla dessa artigheter öfvertygade mig
härom, var det intryck, som mitt uppträdande gjorde på baron
Armfelt och som icke undgick min uppmärksamhet. Jag njöt i
fulla drag af denna triumf. Utan tvifvel var det orätt, mycket
orätt till och med, att icke qväfva en känsla, som var brottslig,
sedan föremålet ej längre var fritt. Men när räsonnerar kärleken
i ett hjärta, som är eldigt och ohejdadt? Och synas icke
omständigheterna någon gång bidraga till att leda oss till det öde,
som är oss bestämdt? — För att kunna glömma Armfelt, borde
jag hafva undvikit att se honom och att dagligen befinna mig
i hans sällskap.»
»Redan några månader före bröllopet hade Armfelt bebott
en våning midt emot min. Fröken De la Gardie steg sent upp;
jag hade tidiga vanor, och under det han gick och väntade,
fördref han tiden med att komma och prata vid fönstret. Min
glädtighet och hela mitt skaplynne behagade honom; det fanns
så många beröringspunkter i vårt sätt att se och tänka öfver
världen, att jag fann ett verkligt nöje i dessa
morgonkonversationer. Ingen plats i rummet syntes mig så behaglig, som den
vid fönstret; och jag tror att han, fastän han aldrig sade mig
det, tyckte detsamma, ty han försummade icke att ställa sig
där ... Hans bröllop gjorde slut på dessa fönster-samtal.
Han visade då en slags konstlad förbehållsamhet i sitt sätt att
vara mot mig. Men detta öfvertygade mig först, att jag icke
var honom alldeles likgiltig, och jag kände den lifligaste glädje
däröfver. Mitt förvillade förstånd föreskref mig endast såsom
en nödvändighet att dölja denna känsla äfven för honom, som
var dess föremål. Förmätna tanke! Våra hjärtan förstodo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
