Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens bref af d. 22 Maj 1788, hvari denne underrättat, att
han «öfvergått Rubicon» och att kriget vore nära förestående.
Samtidigt hade dit ankommit konungens ordres till general Posse
med anledning af det stundande kriget [1]. »Generalen väntade
mig», säger Armfelt, »med den största otålighet. Man höll där
ett slags krigsråd. Posse grät, svor, talade om att skjuta sig
för pannan o. s. v. Anckarsvärd teg länge stilla; slutligen sade
han: mitt lif och min heder tillhöra min konung; hvarpå han
begaf sig till Sveaborg. Mannerskantz bedyrade, att 60,000 man
icke skulle kunna intaga Sveaborg, om man hade tillräckligt med
lifsmedel och trupper att servera kanonerna. Piper försäkrade
att man led brist på allting; öfverste Essen höll ett långt tal,
som visade mod, men var så oredigt, att det icke gjorde någon
verkan. Jag ansåg det nödigt att bryta min tystnad, ehuru ung
och oerfaren jag var, och jag vände mig till generalen och sade:
’Edert uppförande förvånar mig. Ni har bestämda ordres: de
måste lydas noggrannt och ofördröjligen. Om ni tror att vi
skola blifva slagna af ryssarna — så mycket värre för er! Om
det i mitt läger funnes en soldat, som hade denna tanke, så
skulle jag köra bort honom. Blifva vi anfallna, så måste vi
försvara oss — par tous les diables; och vilja vi gå anfallsvis
tillväga, så måste vi sätta oss i ordning därtill. Tomma
räsonnementer tjena till ingenting; feghet skadar vårt eget anseende lika
mycket som konungens sak. Jag förklarar er, mina herrar, att
det icke finnes någon utväg nog djärf, nog våldsam, att jag
drager i betänkande att använda den, om jag ser att man ännu ett
ögonblick tvekar om hvad som är att göra. Det regemente, jag
kommenderar, lyder mig blindt. Jag kan mista mitt lif, men
aldrig skall jag glömma hvad jag är skyldig min konung och
min ära’. — Posse tog mig afsides, och ännu häftigare
explikationer följde ytterligare; slutligen skildes man, och befallning gafs
så väl att sätta artilleriet i stånd som att köpa hästar».
Det anförda uppträdet från krigskonseljen i Helsingfors är
betecknande för de tidsförhållanden, som två månader senare
buro sin frukt i Anjalaförbundet. Vid öfverläggningarna rörande
fälttåget torde Armfelt mer än en gång hafva varit nästan
ensam i sin åsigt, att det vore krigarens pligt att, sedan svärdet
var draget, lyda de befallningar som gåfvos, vare sig till anfall
eller försvar. Ännu en gång återfinna vi, såsom längre fram
skall berättas, Armfelt i en krigskonselj under det olyckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
