Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del hunnit smitta. [1] — Hvem skulle kunna tro att, tolf timmar
efter ett så solennelt beslut, jag skulle få en biljett från konungen,
i hvilken han med den lifligaste sorg och förtviflan berättar mig,
att han är nödsakad retirera till Högfors! Mitt svar härpå var
mitt afskedsmemorial; men denna lilla häftighet å min sida blef
förvandlad i ett lifligt beslut att uppoffra mig, då H. Maj:t själf
kom till mig och så godt som med tårar i ögonen berättade
förloppet af allt som händt, sedan jag var borta från Husula.
Är det en tröst att i olyckan utgjuta sitt hjärta i en väns sköte,
så var det, som konungen själf både muntligen och skriftligen
sade mig, den enda lyckliga moment han på länge haft.» [2]
Bittert kände den unge krigaren icke blott att hans
drömmar om framgång så blifvit svikna, utan ock den vanära, som
detta återtåg skulle kasta öfver hela arméen och den fara, det
kunde medföra för rikets själfbestånd. [3] »Store Gud!» utropar
han i en biljett till konungen, »hvarföre eger jag icke det
anseende och den förmåga, som behöfvas för att rycka med mig de
svaga och misströstande! Kanske skulle det aldrig vara mig
så nödvändigt, som i detta ögonblick!» På samma gång uttalar
[1] I en annan anteckning berättar Armfelt om denna krigskonselj: «Jag
fann ifrån den första generalen till den minsta adjutanten ingen, som ej skrek
på reträtt till Högfors. H. Maj:t ville det ej. Det föregafs, att proviant
felades; jag åtog mig att skaffa den för flera dygn. Alla tystnade och det blef
beslutadt att, så länge den räckte, skulle vi stå qvar. Samma natt afsände
jag provianten, som blef indrifven i fiendens land. Dagen därpå hördes en
kanonad från eskadern: det var för att betäcka general Siegroths reträtt,
som kanonsluparna besköto Fredrikshamn. Förstaden utanför blef påtänd af
ryssarna själfva, som förmodligen ej antändt sina magasiner m. m., om de
tänkt blifva qvar.«
[2] Armfelts själfbiografi, anf. st. s. 102—105. Jfr Tigerstedt, G. M.
Sprengtporten, Finsk tidskrift VI: 104 o. f. samt Gustaf III.s bref s. 35.
[3] I ett bref till sin hustru, skrifvet omedelbart sedan återtåget blifvit
anbefalldt, har han på följande ohäjdade sätt gifvit luft åt sin grämelse.
«Raseriet och förtviflan hafva bemäktigat sig min själ, så att min helsa lider däraf.
Tolls oförsvarliga beteende att lemna oss utblottade på allt, sedan han fört
oss hit, våra generalers feghet, och slutligen truppernas myteri, tvinga oss
att göra en skamlig reträtt, sedan vi öfverallt haft framgång — d. v. s. den
kår, som jag kommenderar . . . Nu drager kungens armé sig tillbaka högst
förtjust, min gråter och är ursinnig; jag själf är tillintetgjord af sorg, och
förutser all den olycka, som skall drabba oss, därföre att fredsutsigter endast
kunde byggas på den höga tanken om vårt krigiska lynne. Jag förbannar
det ögonblick, då jag valde krigarens yrke . . . Jag önskar att få stupa, för
att icke öfverlefva den stund, då riket går under och konungen på samma
gång faller offer för sitt förtroende. Du och mina barn skola därpå
ingenting förlora. Då jag faller med värjan i hand, skall jag därigenom för eder
anropa mina medborgares medlidande och kanske äfven väcka till lif ädlare
känslor hos dem.«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0224.html
