Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har Armfelt oförbehållsamt gifvit luft i sina bref till sin hustru
under den närmaste tiden.
Vistelsen i Stockholm hade tydligen icke heller lemnat
honom oberörd af farhågorna för följden af adelns missnöje.
Söndringen mellan konungen och aristokratien hade redan låtit sig
förnimma i umgängesförhållandena; och Armfelt hade lifligt
erfarit obehagen däraf. Han tvekade ej, huruvida han borde
förblifva sin konung trogen; men hans förtroliga bref från denna
tid visa dock, att han fann det smärtsamt att inom de kretsar,
hvilka han och hans hustru tillhörde genom samhällsställning och
slägtförbindelser, — det var de, som framför andra älskade att
benämna sig »patrioter» — behandlas med misstroende, såsom
den där satte den blinda lydnaden för konungens hugskott
framför fosterlandets väl [1]. Han synes stundom hafva gjort
gemensam sak med dem af konungens vänner, som under sitt yrkande
på riksdag, enligt Wallqvists ord, voro »färdiga att uppoffra
konungens tänkesätt och föresatser, för det villkoret att han
skulle förblifva konung» [2]. — Dylika stämningar voro dock hos
Armfelt öfvergående.
[1] I bref till sin hustru (23/9 1788) beklagar han sig särskildt öfver
familjen Fersens orättvisa omdömen och öfver att han af dem ställdes på
samma linie som Toll. För att utverka riksdag, skrifver han i samma bref,
och undvika borgerligt krig, ville han nedlägga alla sina ämbeten. Och några
dagar senare (29/9) skrifver han: »Omständigheterna äro sådana, att jag icke
utan feghet kan öfvergifva min konung, min vän och välgörare. Men om
någonsin lugnet blir återställdt och om han åter sitter tryggad, med större
eller mindre myndighet, på sina förfäders tron, så har jag betalt min gärd
åt tacksamheten, och min själ skall trängta efter lugnet och
tillbakadragenheten». Äfven i bref till prinsessan Sofia Albertina under hösten 1788 (22/l0,
27/11; Eriksb. arkiv) omtalar Armfelt ofta sin önskan att draga sig tillbaka
till ett lugnare lif, sedan faran vore öfver. Karakteristiskt är ett uttalande i
ett af dessa bref (22/10), att han hoppades på »une retraite qui, en m’éloignant
des hommes en place, m’en cachera les défauts et les erreurs. V. A. R.»,
tillägger han, »se rappellera cependant quelque fois un ancien serviteur;
j’oserai vous écrire et, qui plus est, j’oserai vous parler en philosophe: —
pas comme ces anciens pédants qui condamnent les plaisirs, les charmes de
la société et celles du coeur, mais comme un homme passionné pour tout ce
qui est grand, illustre, beau, digne d’être admiré, mais qui déteste l’ombre
jetée sur ce tableau par la jalousie, la haine, le patriotisme pervers, le goût
de la faction, les principes despotiques ou aristocratiques etc. Quand vous
serez bien isolée à Quedlinbourg, j’y viendrai vous faire ma cour, chanter,
jouer la comédie, danser, enfin tout ce qu’il faudra faire pour oublier que rien
est si ennuyeux que d’exister». — Konungen fäste föga afseende vid Armfelts
önskningar att draga sig tillbaka: de voro, oaktadt de tid efter annan
återkommo, utan tvifvel mera att anse såsom uttryck af öfvergående stämningar
än hvilande på lugn öfverläggning.
[2] Se Tham, Riksdagen 1789, s. 15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0243.html
