- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:1. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt och Gustaf III /
235

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I Dalarne fann han en entusiasm och en ifver, som öfverträffade hans
förväntningar. »Folket liknar de gamle romarna», skrifver han
till sin hustru (9/10), »och man gör sig ingen föreställning därom
i andra delar af Sverige . . . Ack, om man genast kunde stöta
på fienden! Segern vore otvifvelaktig. Men 40 mils marsch
stämmer ner modet betydligt. Jag reser i morgon till Tuna, i
öfvermorgon till Leksand, därpå till Mora o. s. v., alltjämt i
bonddrägt — det tar hjärtat ur dem». Äfven konungen hade
under sin resa i Dalarne anlagt provinsens drägt, och uppträdde,
enligt sina egna ord, som en Mora-bonde med blå bandet [1].

Från Gagnefs prestgård ger Armfelt följande lifliga
skildring af stämningen i landet: »En kapten Tiellman, possessionat,
nu 67 år gammal, går ut med; en löjtnant Hörling, 71 år, som
fick pension (17)53, går äfven med oss och hafva vigör som
ungt folk [2]. De förnämsta och rikaste bönderna göra på samma
sätt, och emulation är mellan far och son, hvem som skall få
den äran att gå. Värst är att hela skaran är oexercerad och
att de ej låta styra sig, då de komma i ifver. Vid kyrkan sade
en bonde åt mig: ’Hör du, laga att officern går på, ty annars
sätta vi kulan i ryggen på’n, om han ej är trogen’. Döm hur
roligt det blir att få sådana bestar att lyda, då reträtt blir
nödig» [3]. — Och till konungen inberättar Armfelt från Tuna:
»Jag har tillbragt sex timmar med att ordna en enda bataljon.
Mina officerare äro antingen för gamla för att lära eller för unga
att ha kunskaper; men alla utan undantag dela min tanke, att
våga lifvet för den bäste kung och det otacksammaste


[1] På den daldrägts-uniform, som Armfelt anlagt — jacka, rund
filthatt, rundskuret hår och silfverring på fingret — bar han stundom sitt blåa
elefanterband, som var de frivillige en nagel i ögat. »Il faudra l’empocher
pour leur plaire» skrifver han. Ett par gånger hade han likväl burit denna
dekoration »parce que c’était nécessaire d’en imposer». Hans afsigt var dock
att, efter första vunna framgång mot danskarna, skicka tillbaka denna året
förut erhållna orden. (A. till kgn 14/10 1788).
[2] Barfod, Märkvärdigh. s. 105, nämner ett par andra frivilliga
veteraner, kaptenerna Fröberg och Wallencrona, som nära 80-åriga grepo till
vapen.
[3] 12/10 1788. Samma anekdot berättas i ett såsom flygskrift 1788
tryckt »Bref från en Leksandsbo», med tillägg, att Armfelt svarat, att de
skulle få så många som möjligt af sina egna landsmän till officerare, och
att han själf skulle »såsom en redlig svensk general» vara den främste i
faran. Detta rörde så mycket de kringstående, att de »omringade A., upphöjde
honom på sina axlar och under ett fröjdefullt hurra betygade sin innerliga
glädje, tacksamhet och erkänsla».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:22 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/31/0252.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free