Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Armfelt. Man tviflade ej mindre på hans vilja att hålla dem i
tygeln, än på hans förmåga. [1]
Uppdraget att begifva sig till Dalarne lemnades i största
hemlighet; konungens egenhändiga order af den 15 Februari
1789 innehöll endast den knapphändiga föreskriften för
brigadchefen baron Armfelt, att med »1,200 man af dalkarlarnas
frikår genast hit marschera och taga qvarter på Drottningholm». [2]
Armfelt afreste, men mötte oförväntade svårigheter.
Stämningen i Dalarne hade under vintermånaderna
undergått en hastig förändring. De missnöjda i landet hade funnit
understöd i de officerare, som från arméen i Finland
hemkommit på permission under vintern; och dessa hade gjort allt för
att framställa konungen såsom den ensamt skyldige till de timade
olyckorna, och hade icke utan framgång arbetat på att söndra
de sinnen, som den fosterländska hänförelsen kort förut förenat. [3]
Från Falun, dit Armfelt först begifvit sig, utsände han
officerarna vid kåren för att i socknarna hopsamla sitt manskap;
men de återkommo med oförrättadt ärende, några af dem t. o. m.
efter att hafva undergått misshandling. »Faran att misslyckas»,
säger Armfelt, »var för stor, för att jag icke skulle göra en
yttersta ansträngning. Jag begaf mig själf till Mora. Jag
höll tal till allmogen och erinrade dem om deras förfäder, som
gjorde Gustaf Vasa så stora tjenster, om deras forntida ära och
deras nuvarande pligter. Deras uppstudsighet var ytterlig;
fastän jag börjat mitt tal så vackert, vågade de säga mig att jag
var en bedragare. Besluten att våga allt, svarade jag helt djärft
med hotelser, som vid hvarje annat tillfälle skulle varit löjliga:
jag nämnde den mest närgångne af bönderna vid hans dopnamn
och lofvade att hänga honom i klockstapeln. Då började alla
de andra att byta om ton och gjorde sina anbud, samt slutade
med att erbjuda sig gå man ur huse, om jag så påfordrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
