Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redogjorde Armfelt i en biljett till konungen på följande ironiska sätt
för ett samtal med samme man: »Han tillstod, att han skrifvit
till sin bror, att konungen af Sverige skulle vara den konung,
som Polen behöfde. Denna fras, som på hans vanliga vis
ledsagades af: hi, hi, hi! var icke så illa hopsatt; hvarför jag trodde
mig göra rätt i att förklara honom, att hans begåfning,
uppfostran och omdöme vore lika upphöjda som hans börd. Han
skakade på det ömmaste min hand och begaf sig till spelbordet
för att som vanligt förlora». Den ton af »persifflage», som
genomgår detta bref, synes antyda, att Armfelt ej egde synnerligt
förtroende för hela saken. Detta bestyrkes af hans yttrande i
en efterlemnad anteckning: »En politisk chimère, lika outförbar
som farlig, kan för ett ögonblick äfven för det bästa hufvud
visa sig i lifliga och lockande färger. Tanken att aldrig
samtycka till Polens delning, så länge man kunde hindra den, var
fast och beståndande hos Gustaf III; men om denna delning
dock kommit att ega rum under konungens lifstid, så är det
icke endast sannolikt, utan visst, att säkra fördelar däraf skulle
kunna hafva beredts inom en del af det enda område, som
passar för Sverige.»
De sista orden syfta tydligen på konungens planer på
Norge, hvilka fortfarande sysselsatte hans sinne. Det norska
frihetspartiet, som föranledt Armfelts resa till Vermland före
öppnandet af 1790 års fälttåg, synes ännu på hösten samma år
hafva stått i förbindelse med honom och begärt hans
medverkan för sina syften. [1] Då deras anspråk äfven sträckte sig till
penninghjälp från Sverige fann Armfelt, som väl kände Gustaf
III:s finanser, att — »ces bêtes ont le diable au corps». Om
någon ny resa till norska gränsen kunde icke blifva fråga, på
grund af Armfelts ännu vacklande helsa: »Eda skans är för mig
som Kanaans land, hvilket Moses endast såg i perspektiv», skref
han till konungen. — De hemliga underhandlingarna upphörde;
men något närmande till Danmark egde icke rum. I stället
fortfor ett ömsesidigt misstroende, oaktadt de försök, som voro
å bane för vinnande af en närmare anslutning mellan de nordiska
länderna — försök, hvarvid den bekante Manderfelt ifrigt sökte
erbjuda sina tjenster. [2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
