Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därigenom lopp fara att i konungens förtroende undanträngas af
Taube [1].
Liksom Gustaf III hade Armfelt från början med lifligt
intresse följt tilldragelserna i Frankrike; liksom konungen, hade
han känt sig i sitt innersta upprörd öfver den förödmjukelse,
som öfvergått det lysande hof i Versailles, hvilket han en gång
sett i all sin glans. Hans tänkesätt var för mycket monarkiskt,
för att han ej, liksom hans konung, i den nationalförsamling,
som sträckte sina händer efter de kungliga perogativen, skulle
se en »röfvarekula»; och hans personliga sympatier följde
obetingadt dem, som beredde sig att med vapen i hand taga hämnd
på upprorsmännen. I den revolutionära »propagandan» och i
»filosofernas» deklamationer såg han fruktansvärda faror för
samhällets bestånd. Tvenne fransmän, som under konungens
frånvaro anländt till Stockholm och plägat umgänge med de
svenska missnöjda samt fällt vanvördiga yttranden om konungen af
Frankrike, ansågos af honom såsom »propagandans apostlar» och
erhöllo genom hans åtgärd befallning att inom 24 timmar lemna
Stockholm. Hans uppgift var, säger han, att förfölja dylika
»prêcheurs de liberté» [2]. I ett bref till sin hustru från denna
tid gjorde han följande politiska bekännelse: »Hvad jag skulle
vara lycklig, om jag hade 30,000 man på tio mils afstånd från
Paris! Hvad har jag icke alltid sagt dig om denna olycksaliga
frihet! Det är endast ett ord; och då det slutligen visar sig som
en verklighet, så är det — mord, fasor och tygellöshet». Han
gör följande vemodiga tillägg: »I själfva verket är det på samma
sätt med lyckan: man talar därom, man tror därpå; där finnas
narrar, så kallade lärda, som beskrifva den i böcker — men
visa mig den människa, som funnit henne»!
Men med allt detta lät han dock icke i denna fråga sina
personliga tycken helt och hållet bestämma sina åsigter om hvad
fosterlandets intressen kräfde. Då det på allvar syntes gälla
Sveriges indragande i stormen, blef han betänksam till mods.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
