- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:2. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt i landsflykt /
42

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som gjorde slut på dessa förhoppningar. Han gjorde det i ett
vidlyftigt bref [1], som innehåller många karakteristiska
uttalanden, och hvari han i underdåniga ord erinrar om sina monarkiska
tänkesätt och antyder, att han just för dem vore förföljd. »Sedan
E. K. H. låtit mig känna sin vilja, heter det, har jag icke ett
ord att säga. Född undersåte, vet jag att lydnaden är min
första pligt, och under alla omständigheter, hvari jag kan
befinna mig, skall jag aldrig beträdas med att genom mina
grundsatser eller mitt uppförande hafva förnekat den trosbekännelse,
som jag tillämpat under Eder odödlige broders regering och midt
ibland de ränker, den upprorsanda och yra, som söndrade
fäderneslandet». Han beklagar sig öfver den orättfärdiga beskyllningen
att han velat ställa till upplopp, men nekar icke, att hans
naturliga liflighet kommit honom att gifva luft åt sin smärta öfver
hertigens synbart minskade förtroende. Under erkännande af
frikostigheten af penninganbuden, begär han försäkran att ej
under tre eller fyra år blifva återkallad från beskickningen, och
lofvar att, om detta beviljas, hertigen aldrig skall få höra talas
om honom, »utom då någon föga intressant depesch föredrages».
— I ett officielt bref till sin nye chef, rikskansleren Sparre, yttrade
han sig äfven i vördnadsfulla ordalag, ehuru han ironiskt
uttalade sitt misstroende om sin duglighet för »ett så betydande
värf» [2].

Under den underdåniga formen framsticker, som man
finner, Armfelts uppbrusande sinne. I bref till sin hustru gaf han
luft däråt. Han fann det förödmjukande att lemna »en så
lysande ställning, för att börja ett kringirrande lif och en ärelös
bana». Värdigheten af minister vid de italienska hofven anstod
icke »un des premiers seigneurs de la Suède»; det hade icke
kostat regenten mera att gifva honom en ambassadörs-titel,
skrifver han både till sin hustru och till fröken Rudenschöld
omedelbart efter mottagandet af hertigens bref.

Bitterheten var både förklarlig och ursäktlig, ty slaget var
hårdt och oväntadt. Ministerplatsen i Italien var en ringa
ersättning för den plats i regentens konselj, som denne efter
öfverläggningarna om kodicillen till Gustaf III:s testamente högtidligen
och skriftligen tillförsäkrat Armfelt. Hvad förtroende kunde man


[1] Från Aachen 24/9 1792. (Reuterholms papper).
[2] 22/9 1792 (R. A.). Han uttalar därjämte sin önskan att få bo i
Neapel, ej i Genua, «där man lefver beständigt med penningekarlar«, och
gör den uppriktiga bekännelsen, «att den sortens folk alltid bringat mig i
olycka vid de negociationer jag med dem haft«.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/32/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free