Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfver Padua, Bologna och Ancona fortsattes resan till
Rom, under upplifvande af halft bleknade minnen af konst och
natur från det föregående besöket i Italien — dess emellan
under dystra nutidsbetraktelser, hvilka togo sin form, dels i
enskilda förtroliga bref [1], dels i politiska planer och utkast. Några
af de aktstycken, som framdeles blefvo af afgörande betydelse
vid Armfelts högmålsprocess och för hvilka i ett följande kapitel
skall redogöras, leda sitt ursprung just från hans vinterresa med
abbé d’Héral från Wien till Rom.
Han anlände till den eviga staden d. 19 Mars, och
skyndade att där göra sin uppvaktning hos den svenska prinsessan,
som från sitt Quedlinburg denna vinter gjort en utflykt till
Italien. »Grefvinnans af Vasa» vistelse där hade, såsom vi sett,
tjenat till förevändning för påskyndandet af Armfelts resa: såsom
svensk minister i Italien borde han synas i hennes följe och
bidraga att göra hennes vistelse angenäm. För ingendera, hvarken
för prinsessan eller ministern, var dock detta förtroendeuppdrag
välkommet. »Min person är henne ej synnerligen agréable»,
skrifver Armfelt kort efter sin ankomst till Rom; »och vore hon ej
af kungligt blod, så sade jag detsamma om henne». Vi erinra
oss, att Armfelt fått uppbära sin dryga del af det spända
förhållandet emellan Gustaf III och hans syster under de sista åren
af konungens regeringstid; och af sin hustru hade han blifvit
formligen uppmanad att iakttaga den största försigtighet i sitt
uppförande mot prinsessan, som vore hans «ennemie implacable».
Hon å sin sida hade, såsom vi sett, från Wien nyss erhållit ett
slags varning mot Armfelt, och hertigen-regentens bref till henne
gingo ut på att framställa den minister, som han anställt till
hennes uppvaktning, i det svartaste ljus [2]. De betraktade
hvarandra således med ömsesidigt misstroende, under det att likväl
alla yttre höflighetsformer iakttogos. I början märkte
visserligen Armfelt, att prinsessan »affekterade att vara ond på
honom som en riksförrädare», men saken aflopp dock vida bättre
än man förmodat. Prinsessan fann, enligt hennes bref till sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
