Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prospectus skulle vederläggas, så kan författaren», skrifver han
med tydlig hänsyftning på Reuterholms vältalighet, »vänta sig
att bli bekämpad med sublima fraser, att man nedfaller inför
altaret och tager det Högsta Väsendet till vittne om sina ädla
afsigter och sitt nit för det allmänna bästa, då man smädar en
stor konungs minne». Ej mindre vanvördigt yttrar han sig om
rikskansleren och hans »épîtres spasmodiques et suffoquantes.
»Om jag någonsin träffar på hans lärare i retoriken, skall jag
hänga honom». Och vidare: »Om man ville låta förfärdiga en
brefställare i genre af Rabener, som skulle innehålla ovett,
otydlighet, platta och oändliga fraser, så känner jag en man i
Sverige, som har nog stort hufvud att accouchera af ett sådant
opus. Mitt parti är taget; men victime af mina sentiments för
min salige herre, kan jag ej gå ett steg tillbaka.» [1]
Det synes af dessa och andra yttranden, att den erhållna
skrapan på det högsta upprört Armfelts sinne. I långa
skrifvelser, afsända dagarna närmast efter dess mottagande, till de
flesta af sina korrespondenter — fröken Rudenschöld, Franc,
Gyldenstolpe, major Uggla — utgöt han sin harm. »Jag skall aldrig
handla förrädiskt», skref han till fröken Rudenschöld, »aldrig glömma
att jag varit undersåte och vän till en stor och olycklig furste,
min konungs fader. Men jag är skyldig mig själf och denne
olycklige monarks minne, att icke låta mig vanhedras eller att
utan förtrytelse tåla de bittraste smädelser och den nedrigaste
förföljelse». Han bad Gyldenstolpe erinra hertigen om sina kända
monarkiska tänkesätt, hvilka väl borde utgöra ett hinder för att
han skulle hafva velat visa Sveriges regent vanvördnad. Och
till Gyldenstolpe så väl som till Franc förklarade han sin
önskan att lemna det lands tjenst, där man blefve så behandlad.
»Man kan med min karaktär ej vänja sig vid vissa former och
humiliationer, injusticer och dumt ovett.» [2] Och några veckor
senare förklarade han, att om han i dödsminuten skulle vittna
om sitt förhållande till hertigen ända till d. 15 Juli 1792, så
visste han med sig, att han med nit, ifver och vänskap bidragit
till allt, som kunde tjena till hans välgång, så väl som till
fäderneslandets. »Och efter denna tid har jag icke varit inkonseqvent;
men häftig, retlig, föga van vid det ovärdiga behandlingssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
