Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En annan gång visste hon att berätta, att hertigen, utledsen på
sin omgifning, utropat: »Herre Gud! Om Armfelt icke
nödvändigt velat vara min fiende, så skulle ingen i världen bättre ha
passat mig hvarken i fråga om regeringens angelägenheter eller
för mitt dagliga umgänge». Men han sades äfven hafva tillagt:
»Nu hafva vi kommit därhän, att Armfelt icke kan komma
tillbaka i riket utan med fara för sitt lif, eller därigenom att jag
störtas» [1].
Fröken Rudenschöld insåg mycket väl, huru föga
uppriktigt hertigens föregifna saknad af Armfelt var menad, och hade
också att förtälja yttranden af alldeles motsatt art. En dag
hade han »i ett utbrott af vrede förklarat, att hvad som än månde
hända, Armfelt aldrig skulle få återse Sverige». Under ett
besök i Göteborg på sommaren 1793 hade ett rykte om Armfelts
död nått hertigens och äfven den unge konungens öron.
Hertigen skulle då, enligt fröken Rudenschölds berättelse, hafva visat
en »vildsint glädje» och begagnat tillfället att utgjuta sig i
smädelser mot Armfelt. Uppträdet skildras vidare på följande sätt:
»Konungen slog ned ögonen, Gyldenstolpe, Horn och Rosen tego,
men de öfriga instämde med hertigen som lumpna lakejer». [2] —
Hon visste också, att hon själf var en högst förhatlig person för
hertigens vänner och att denne mycket väl kände, att hon
genom sina förbindelser med ryska beskickningen och de missnöjda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
