Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Underhandlingarna om giftermålsförslaget upptogos ånyo
efter någon tid, sedan harmen å ömse sidor hunnit lägga sig,
genom svenske ambassadören i Petersburg Stedingk. Enligt
hvad hans depescher utvisa, blef frågan om Armfelts
utlemnande äfven då ett stående tvisteämne. Stedingk beklagade,
trogen sina instruktioner, att Armfelt funnit en fristad i
Ryssland, förklarade att detta måste anses såsom ett gillande af
hans brottsliga planer, och yrkade hans utlemnande såsom
villkor för underhandlingarnas framgång. Men kejsarinnans
högtbetrodde män, Zuboff och Markoff, svarade upprepade gånger,
att Armfelts vistelseort vore okänd — att söka honom i
Ryssland »vore som att söka ett halmstrå i en höknippa», sade
Zuboff — och att kejsarinnan, äfven om hon beviljat honom en
fristad, icke kunde göra sig skyldig till den grymheten att
öfverlemna honom till det dödsstraff, som väntade honom i
Sverige. Om detta uppställdes såsom vilkor, så måste således hela
underhandlingen förfalla [1].
Reuterholms styrelse var emellertid för mycket angelägen
att få Armfelt i sitt våld, för att nöja sig med att anlita den
officiella eller half-officiella diplomatiska vägen, hälst sedan detta
visat sig fruktlöst hos den mäktiga kejsarinnan. Sedan
Armfelt genom en offentlig stämning, hvilken infördes i in- och
utländska tidningar, blifvit kallad att inställa sig till ansvar inför
Svea hofrätt och den 12 Mars förklarats vara afsatt från sin
beskickning, »då intet tvifvel är, att han är delaktig i
högmålsbrottet», sattes ett pris af 3000 rdr specie på hans hufvud —
innan stämningstiden var förliden eller någon dom kunnat
fällas! Genom ett cirkulärbref från rikskansleren Sparre
anbefalldes Sveriges ministrar i utlandet, att i de länder, där de
vistades, genom tidningarna bekantgöra utfästandet af detta pris.
Detta vägrades i Ryssland och Neapel [2]; men personer
saknades dock icke, som ville visa sitt nit vid förföljelsen och förtjena
den utlofvade belöningen. Armfelts och Reuterholms papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
