Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en vida säkrare ton svarade grefve Axel Fersen, som fått
uppbära förebråelser för sina yttranden till Armfelt om »hertigens
omgifning.» [1] Han förklarade, att han aldrig stått på förtrolig fot med Armfelt och ofta ogillat hans uppförande. Hans yttranden
i enskilda bref hade ej varit afsedda att komma till
främmande kännedom och voro icke skrifna i något särskildt syfte.
Hans slutord må anföras: »Hvad beträffar det förtroende, som
E. K. H. har ansett sig böra undandraga mig, så begär jag icke
att återfå det, huru nedslående än denna förlust är för mig. Jag
vet, att det är en känsla, som gifves själfmant och som man ej
ber om; och jag skall hoppas på dess återkomst af tiden, som
bättre än allt, hvad jag kan säga, skall visa E. K. H., att jag
aldrig varit dess förtroende ovärdig och aldrig svikit det, lika
litet som de känslor af tillgifvenhet, vördnad och tacksamhet,
som jag egnat E. K. H.» [2] Någon annan åtgärd än betygandet
af regentens onåd mot grefvarna Fersen och Oxenstjerna
vidtogs dock icke.
Men baron Nolcken i Wien, som dels utlåtit sig
vanvördigt om regeringens politik med afseende på Ryssland, dels
ansågs hafva varit försumlig vid efterspaningen af Armfelt, då
denne befann sig i hans närhet, rappellerades. Äfvenså
legationssekreteraren Rehausen, som på det mest ångerfulla sätt
anropade hertigen-regenten och rikskanslern om öfverseende [3].
Så strängt höll Reuterholm på helgden af sitt majestät
såsom Sveriges verklige regent, att förklenande omdömen om
honom ej undgingo officiel näpst, äfven om de hviskats i
förtrolighet. »Le crime lèze-Reuterholm», såsom samtiden uttryckte sig,
var ett brott, som endast med det strängaste straff kunde
försonas. Hela den Armfeltska processen erhöll sin egentliga
karakter på grund af Reuterholms ohejdade begär att hämnas,
därföre att hans person och hans styrelse varit föremål för hån
och nedsättande omdömen, och att planer varit smidda för hans
aflägsnande. Huru uppskrämd han än på hösten 1793 må hafva
varit för den befarade konspirationen, så kunde han, sedan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
