Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänskap, — så är det t. o. m. en utmärkelse att vara ett mål för
nedrighetens och illviljans funder.»
Särskildt gick fröken Rudenschölds öde, såsom naturligt
var, Armfelt till sinnes. I sin tryckta själfbiografi utbrister han,
»förledd utom sitt ämne af den sorg och den smärta, som
en själ, ej född för brott, känner, då hon beredt andras
olyckor»: »Måtte det Högsta Väsendet i nåder förlåta mig de fel,
svaghet och häftiga passioner fört mig uti: måtte människor
glömma dem, och det olyckliga offret för en böjelse, en
förtjusning, jag aldrig kunnat styra, ej tillräkna mig de medel, jag
nyttjat att vinna dess hjärta, att bemästra mig dess ömhet och
dess förtroende: måtte hon förlåta mig, att hon för mig glömt
och uppoffrat allt»! [1]
Längre fram, sedan bullret tystnat, då Ehrenström,
Aminoff och Toll sutto inom fängelsemurarnas förvar, och intet
vidare af dem hördes, uppstod hos Armfelt tanken, att man i
tysthet aflifvat dem i fängelset. »De hugg, som redan i
Italien måttades åt mig, hafva nu träffat sina offer, sedan dessa
fallit i deras mördarhänder», skrifver han till Peyron. [2] »I
himlens och rättvisans namn, skola dessa blodtörstiga
konungamördare — eller åtminstone mördar-beskyddare — icke sluta med
sina barbariska våldsgärningar?»
Ända till de sista veckorna af vistelsen i Kaluga sväfvade
Armfelt i okunnighet om de grunder, på hvilka han och hans
olyckskamrater blifvit dömda. Tillvaron af den bekanta
smädeskriften »Gustaf Mauritz» [3] var honom obekant, ända till dess
han i Hamburger Gazetten på sommaren 1796 fann notisen, att
den vore förbjuden. Han visste då icke, om denna skrift vore
till hans försvar eller nedsättande, och bad sin vän Peyron
skaffa den från Petersburg. Själfva rättegångshandlingarna, som
trycktes, kommo icke Armfelt tillhanda förr än 1797, då hans
hustru, sedan hennes landsflykt var till ända, skickade dem till
Kaluga. Han skrifver efter deras mottagande: »Processen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
