Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig förtviflad. Det vore bättre om han sade: dö, eländige, och
hoppas icke mer!» [1]
I smickrande och vördnadsfulla ordalag bad Armfelt, efter
mottagandet af kejsarinnans pension, grefve Bedsborodko
framföra tacksägelser till den stora herskarinnan, »som vid sin
person fjättrat äran och framgången och som åt ena hälften af
jorden skänker en lycka, som svagheten och missgreppen beröfvat
den andra». Han påminner i samma bref om hvad han gjort
för att befästa förbindelsen mellan Sverige och Ryssland, och
begagnar tillfället att erinra om sitt »olyckliga öde, som lärt
honom huru det går till att lefvande begrafven dö en långsam
död.» [2] Mera afgörande steg företog han på sommaren 1796.
Hans vän Peyron, som mot slutet af 1795 hade fått kejsarinnans
tillstånd att vistas annorstädes än i Kaluga, hade, i tanke att i
rysk tjenst förvärfva sitt bröd och icke längre behöfva dela
Armfelts små tillgångar, begärt dennes introduktionsbref till
kejsarinnans mäktige gunstling furst Zuboff. Detta föranledde en
brefväxling mellan den sistnämnde och Armfelt. Denne
begagnade tillfället att hos gunstlingen äfven själf erbjuda sig att
antaga rysk tjenst. [3] Han förklarade i det bref, hvari denna
framställning gjordes, att han skulle »skatta sig lycklig, om
anbudet af hans tjenster, hans nit och hans lif mottoges, vore det
än vid Ishafvets kust eller i Tartariets ödemarker», samt gaf en
utförlig skildring af sina lefnadsöden och de förhållanden, som
framkallat hans olycka [4].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
