Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
resignation: »Gud låte giftermålet gå, Gustaf III:s son blifva lycklig,
dig och barnen hafva bröd! — så kan jag med trygghet,
kanske t. o. m. med längtan säga: Nu låter du din tjenare fara med
frid, ty hans hjärta hafver ej mer att efterlängta.» Men ej alltid
yttrade han sig så vördnadsfullt om »Gustaf III:s son»: någon
gång nämner han honom i stället »Sofia Magdalenas son» och
förklarar: »Kungen är en träkarl, utan själ eller sentiment» —
»hans själ är ett diminutivum af en verklig kungasjäl».
Karakteristiken af Gustaf IV Adolf, gjord i en upprörd sinnesstämning,
torde dock vara träffande nog.
Till dessa sorger och denna ständiga oro kom äfven
kroppslig sjukdom, som hotade göra slut på den olycklige
mannens tillvaro. »Min sjukdom, skrifver han på sommaren 1797,
har nu antagit alla tänkbara och obotliga former, och jag vill
icke dölja för dig, att jag ser det med glädje. Mina ben äro
uppsvällda till ytterlighet, min oupphörliga hosta hindrar mig att
sofva mera än några ögonblick, jag känner en svaghet, som icke
kan beskrifvas. Är detta tillstånd uthärdligt? är det värdt att
förlängas?» — Kort därefter drabbades den ensamme fadren af
den familjesorgen, att hans älskling, den i Kaluga födde sonen
Constantin, efter ett par dagars sjukdom afled, sedan hans
förträffliga svenska sköterska — en slägting till kammartjenaren
Mineur, som varit inblandad i processen — kort förut aflidit.
Då syntes Armfelt lidandets mått rågadt. Själf måste han, då
luthersk prest ej fanns och begrafning efter rysk-grekiska
ritualen ej tillstaddes de främmande kättarna, i ovigd jord begrafva
de döda. »Jag har som prest, skrifver han nära förtviflan, måst
begrafva min Susanna på denna förbannade jord, där man
ej ackorderat oss annan jord än den hundarna begrafvas uti.
Den outtröttliga förföljelse af ödet, som trycker mig till jorden,
har sedermera låtit mig repetera samma ceremoni med min lille
Constantin; nu hoppas jag att nästa procession blir min, och
att jag blott får le rôle muet att spela.» Efter dessa
uppträden utropar han: »Min själ är bedröfvad intill döden,
förtviflan bor i mitt hjärta och söndersliter det»; och han
ansåg sig redan nära sin upplösning. »En människa, skrifver han,
som alla möjliga sorger och olyckor till kropp och själ
ruinerat, är både för sig och andra bäst placerad fyra à fem alnar
under jorden.»
Men när nöden var som störst, var hjälpen närmast. Det
var Armfelts ädla maka, som kom med hjälpen. Med djup
bedröfvelse mottog hon de sorgliga underrättelserna från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
