Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligen dessa önskningar ett förräderi.» Österrikes förfall,
Englands egennytta och Sveriges vanmakt ingåfvo honom en djup
misströstan. »Gustaf III, säger han, skulle aldrig hafva lånat sig
till Englands enskilda och lumpna handelsspekulationer eller till
att spela förpost för en rysk armé, som ännu ej är samlad.»
Och inför konungen själf uttryckte han en misströstan, som borde
hafva uppfattats som ett afrådande från att fortsätta på den
beträdda banan, om konungen varit tillgänglig för dylika
föreställningar. »Jag låter ej lätt nedslå mig, skref han, men jag
börjar tro, att allt hvad som återstår att göra vid mina år är att
söka en hederlig död. Ty lifvet är ej nog dyrbart för att man
skulle kunna önska uppehålla det under de framtidsutsigter, som
tyranniet erbjuder.» — »Utan penningar, heter det i ett annat
bref till konungen, hjelper all adresse till intet. Den tiden, då äran
och framtidens öden rörde människor och upplyste deras själ och
tankekraft, är förbi. Pengar, mat, små intressen och stora titlar
föra nio tiondedelar af allt.» [1]
Det är egendomligt att se, huru denna misströstan om
framgången af det krig, som skulle leda till nederlager vid Austerlitz,
delades af de flesta af Armfelts politiska korrespondenter, oaktadt
dessa utgjordes af Napoleons mest förbittrade motståndare, män
sådana som d’Antraigues och Johannes v. Müller, hvilka genom
sina utgifna skrifter på det ifrigaste närde hatet mot
inkräktaren. Samtidigt med att den förstnämnde skref sitt berömda
»Fragment de Polybe», uttalade han i bref till Armfelt farhågan
att det stundande kriget skulle medföra »les derniers agonies de
l’Europe»; — »tandis que nous bavardons, le tyran agit, et il
est prêt». Han insåg omöjligheten af en hastig samverkan mellan
Europas monarker.
Och Johannes v. Müller, som nu lefde i Berlin med
uppdrag att vara Brandenburgska husets historiograf, yttrade sig i
sina bref till Armfelt icke mindre missmodigt. [2] Bittert kände
den berömde historieskrifvaren sitt schweiziska fäderneslands
förödmjukelse under det franska oket. »Hvartill tjente det att segra
vid Sempach, om detta skall bli slutet? Hvarföre slå Karl af
Burgund, om man skall tjena Murat? Jag har ej mer något
fädernesland; jag återvänder aldrig dit. Och jag lefver bland
vännerna till mitt lands förtryckare: själfva skola de en dag i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
