Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagt, »que celui qui voulait apprendre une manière inconnue
jusqu’ici de faire la guerre, n’avait qu’à s’adresser au roi de Suède
et voir ses campagnes».
I Berlin erhöll Armfelt befallning att ofördröjligen begifva
sig till konungens högqvarter, och han skyndade att uppsöka
Gustaf Adolf i Lüneburg, där de sista dagarna af 1805
tillbragtes. Från Berlin medförde han den bestämda
underrättelsen, att de ryska trupperna i Hannover nu stode under
konungens i Preussen befäl. Gustaf Adolf vredgades svårligen: oaktadt
sin egen afsägelse ansåg han nämligen, att ryssarna åter stode
under hans befäl, sedan den ryske generalen Tolstoy lemnat
armén; och Tolstoy hade låtit honom blifva i denna tro. Under
vistelsen i Berlin hade Armfelt genom furst Dolgoruki, hvars
bekantskap han gjort i Breslau, ifrigt blifvit uppmanad af
preussiske utrikesministern baron Hardenberg att söka förmå Gustaf
Adolf att skrifva ett bref till Fredrik Wilhelm, hvari
omnämndes nödvändigheten att sluta sig tillsammans under den kritiska
ställningen, samt att ställa sina trupper under ryskt befäl. I
sådant fall ville Preussen garantera Pommerns försvar och
subsidiernas bibehållande. [1] Intetdera af dessa förslag hade utsigt
att lyckas under den uppretade stämning, hvari konungen nu
befann sig. Det enda Armfelt förmådde utverka var, att
Sveriges förre chargé d’affaires i Berlin, Brinkman fick befallning att
begifva sig till Berlin, tills vidare såsom enskild person; att närma
sig Berlinerhofvet ansåg konungen strida både mot sin värdighet
och sina förpligtelser såsom allierad. [2]
Om den allmänna ställningen skref Armfelt på nyårsaftonen
1805 till sin hustru: »Galningar och uslingar hafva blifvit
uppsatta på tronerna, för att en dristig aventurier så mycket lättare
skulle kunna kasta dem under sina fötter. Om Bonaparte
kommit till under Katarina II:s, Fredrik II:s och Gustaf III:s
regering, så hade han ej spelt en betydligare rol i världshistorien än
Ravaillac, Cartouche, Rienzi etc. C’est la petitesse extrême des
autres, qui rehausse cette figure devenue si colossale... I den
olyckliga politiska ställning, vi oss befinna genom vårt usla
deltagande i en den hufvudlösaste koalition, ha alla små passioner
och små vyer fått tillfälle att visa sig. H. M:ts trakasserier med
konungen i Preussen föra oss i en afgrund af ledsamheter, och
jag anser förlusten af Pommern som en oundviklig följd häraf,
sedan alla föreställningar och böner ej kunna förmå H. M. att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
