Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungen mottog Gagarin med mycken utmärkelse, och det goda
förhållandet till hans bundsförvandt var återställdt. [1] Men vika
för Preussen i Lauenburg ville han ingalunda; hellre skulle svärdet
afgöra tvisten.
Så skedde ock. Preussarna ryckte in i Lauenburg med nära
3,000 man. Den detacherade svenska truppstyrka, som under
grefve G. Löwenhjelm skulle hindra preussarnas intåg, utgjorde
— högst 232 man kavalleri. Fienden uppförde sig emellertid med
största hofsamhet; ett slags träffning egde rum i slutet af April
vid Schalsjön i Mecklenburg, där en svensk ryttare dödades och
några sårades. Löwenhjelm retirerade till Pommern, i förbifarten
helsad med militärisk honnör af den artige fienden. [2]
Underrättelsen om preussarnas anmarsch väckte konungens
lifliga vrede och föranledde vidlyftiga öfverläggningar i
högqvarteret i Greifswald. Riksmarskalken Fersen, såsom
tjenstförrättande utrikesminister, och Armfelt gjorde fåfänga föreställningar
om nödvändigheten att ej trotsa Preussen. Af fruktan för
Ryssland, sade Armfelt, skulle Preussen aldrig anfalla Pommern, om
Berlinerhofvet ej kunde i Petersburg anföra, att det mot oss
nödgats försvara sina egna stater. Sveriges vägran att utrymma
Lauenburg, som vore en del af Hannover, kunde med skäl
anses såsom ett bestridande af rättmätigheten af Preussens
administration af detta land i sin helhet. [3] Förgäfves; saken skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
