Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Armfelt. »Det går bra, min bästa general», skref han från
Demmin d. 3 April. »Allt flyr, utan att lossa ett enda skott;
vi hafva gjort några hundrade fångar och fått superba
magasiner af fourage». Han tillägger i samma bref: »Jag får
prevenera min general, att jag ämnar öfverlemna befälet af de
trupper, som gått öfver gränsen, till min general, hvarom jag
rapporterar H. M:t. Jag har därmed ett dubbelt ändamål, ej
allenast de militäriska anstalternas bättre gång, men äfven
provinsens administrerande, som gör min närvaro i Stralsund högst
nödvändig.» — Essens förslag att lemna befälet kom icke till
utförande; men yttrandet härom gaf, såsom vi skola se,
anledning till ett missförstånd, som vållade uppenbar oenighet
mellan befälhafvarna.
Natten mellan den 3 och 4 April intogs Anklam af
Armfelt efter en långvarig skottväxling. Fransmännen hade
uppdragit vindbryggan öfver floden, och då mörkret inbröt, antändes
af dem några på floden liggande fartyg, hvarigenom de
framträngande svenskarnas rörelser kunde iakttagas. Slutligen
lyckades det dock Cardell att med en handfull folk i båtar komma
öfver Peene och intränga i staden. Kl. 1 på natten var Anklam
i svenskarnas våld. Krigsbyte hade under detta segertåg
tagits i Brandshagen, Greifswald och Anklam, dels af vapen, dels
af matvaror och tross, hvarjämte i Anklam 4 officerare och 108
man togos till fånga. Samtidigt med företaget mot Anklam hade
Wolgast, dit Armfelt afsändt en expedition under major
Palmstjernas befäl, fallit i svenskarnas händer.
Utgången hade motsvarat de djärfvaste förväntningar och
belönat mödorna. [1] Med stort jubel mottogs underrättelsen om
framgången i Sverige. Högtidliga tacksägelsegudstjenster höllos,
Te Deum sjöngs, och kanonerna dånade i garnisonsstäderna.
Konungen hedrade de båda kolonnbefälhafvarna genom att gifva
dem generalsgrad; Essen blef general af kavalleriet, Armfelt
af infanteriet. [2] Fransmännen erkände, att de lidit ett
oväntadt afbräck och att en diversion från Pommern kunde blifva
farlig nog för Napoleons fälttågsplan; Essen, såsom svenska
härens öfverbefälhafvare, har genom denna bragd, hvari han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
