Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttersta grund folkens lycka, och de största konungar hafva med
sitt blod beseglat denna heliga ed.» [1]
Rådet var välbetänkt, ehuru det kom för sent. Freden i
Tilsit hade redan afgjort Sveriges öde. Men om dessa råd nådde
konungens öron, förklingade de utan verkan. Gustaf IV Adolf
var döf för dylika föreställningar: han var, så föreställde han sig,
utkorad till redskap för Guds hämnande rättvisa, och hans folks
lycka syntes honom, jämförd med detta heliga värf, vara af
underordnad betydelse.
Nyåret 1808 syntes icke medföra någon ökad verksamhet
från den svenska regeringens sida för mötande af de från alla
håll hotande farorna. Det förmodades, att konungen ej
bekymrade sig om Finlands förlust, men hoppades hålla sig skadeslös
genom eröfring af Norge och Mecklenburg [2]. Nyss återvänd
till sitt land från Pommern, lefde han i dyster tillbakadragenhet
på Gripsholm och såg endast vid kortare besök sin hufvudstad.
En »hemlig krigsberedning» förordnades visserligen i Januari 1808,
men därtill och till några föreskrifter rörande flottan i
Karlskrona inskränkte sig försvarsanstalterna ända till den 2 Mars
1808, då nyheten om det ryska anfallet anlände. [3]
Konungens förtroende till Armfelt syntes under denna tid
hafva återvändt: han erbjöd honom formligen befälet öfver
svenska trupperna i det hotade Finland — ett förtroende, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
