Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty polackarna, öfvergifna, illa behandlade, af dumhet och
impolitik föraktade af ryska fänaden, blifva ej fiender att leka med...
Det går verkligen illa; men Gud är mäktig, och jag är
deciderad att sacrifiera allt för att öppna ögonen på monarken.»
Reträtten skedde visserligen långsamt och i god ordning,
men de mödor och umbäranden, som den medförde, voro icke
små; och äfven de högre officerarna undgingo dem ej. Nattläger
måste tagas i lador och uthus, som ej erbjödo skydd för det
ständiga regnet; osnyggheten i människoboningarna i de af judar
vimlande småstäderna och byarna gjorde dem obeboeliga. »Vi
fara grufveligen illa», skrifver Armfelt till Aminoff, sin gamle
vapenbroder från Savolax. »Jag kan bedyra dig, att Savolax
och Norge i allt äro paradis mot detta satans land, där judar,
tarrokaner, vägglöss och loppor äro lika så öfverflödiga, som
bristen är stor på allt hvad till lifvets uppehälle hörer.» Armén
slet värre ondt, försäkrade han, »under denna onödiga reträtt,
än i en batalj.»
Den 1 Juli hade man hunnit till Vidzy, en obetydlig ort
nära Drissa, mest bebodd af judar. Därifrån skref Armfelt:
»Om man förenat sig med Bagration, som jag för 14 dagar
begärde, så skulle vi redan hafva slagits och med öfverlägsenheten
på vår sida. Men eftersom Preussens tillintetgörelse ej
tillintetgjort preussarna, så hafva vi här general Phull, som helvetet
utspytt, och som, därför att han är en professor, skall hjälpa
oss att blifva slagna, om icke Bonaparte begår det felet att
fördröja sitt anfall.»
Till Vidzy ankom underrättelse om det märkliga samtal,
som Napoleon i Vilna haft med Alexanders utskickade,
polisministern Balaschow, hvilken skulle begära inkräktarens
förklaring öfver fredsbrottet och — pro forma — för sista gången
bjuda handen till försoning. Historien har bevarat minnet af
detta samtal, hvari Napoleon gaf fritt lopp åt sitt öfvermod och
sin förbittring öfver att Ryssland vågat trotsa hans maktbud,
och utgöt sin vrede öfver dem i Alexanders omgifning, som han
ansåg hafva retat honom till kriget. Särskildt yttrade han sig
med bitterhet öfver sin gamle fiende Armfelt, hvars verksamhet
i detta syfte han väl kände. »Jag har haft den lyckan», skref
Armfelt, sedan han erfarit hvad Balaschow af Napoleons mun
fått höra, »att blifva utmålad som en rasande galning, i stånd
till alla slag af nedrighet. Om Sverige sade han, att dess krona
hade makten att förvandla till galningar dem, som ej vore
det förut, att Karl XII hade varit galen, Gustaf IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
