Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dessa förslag måste uppgifvas. Hinder mötte för Armfelts
barn att komma till Finland; om en längre landtresa för honom
själf kunde icke blifva fråga. Med svårighet fördes den sjuke i
midten af Juli 1814 till sin villa i Tsarskoe-Selo, hvarest
ombytet af luft till en början syntes bekomma honom väl, och en
svag förhoppning väcktes om hans vederfående. »Mamma har
mycket hopp», skref han själf i slutet af Juli till sin dotter; »men
erfarenheten förbjuder mig att se i rosenfärg. För öfrigt har
Försynen, som bestämmer våra öden, redan dömt öfver mitt.
Ske dess vilja! ... Ack mitt älskade barn, våra vackra planer
blifva till intet: kanske är, i denna världen, ett återseende oss
förmenadt».
För sin dotter, som Armfelt ej återsett, sedan han 1811
förvistes från Sverige, behöll han till det sista en svärmisk
ömhet. [1] Hon blef, oaktadt skilsmässan, under den sista sjukdomen
hans förtrogna i hjärtats religiösa angelägenheter. I detta
utåtvända, rörliga lif hade de religiösa behofven visserligen ej
ingripit på ett djupare sätt. Af sin fromma moder hade han dock
lärt en kristen tro, som synes hafva följt honom lifvet igenom;
hans hela syn på lifvet, hvilken aldrig saknade en viss ideal
lyftning, gjorde honom mindre än många samtida mottaglig för
den materialistiska och ateistiska världsåsigt, som tillhörde hans
bildningsålder under 18:de århundradet. »Jag är ej ett helgon, ej
bigott, ej skrymtare«, skref han en gång, [2] »men i hvirfveln at
mina fel, passioner och olyckor har jag fått erfara, att Gud är
vårt enda hopp, vår enda tröst, och att allt utom de sanningar,
som dess dyrkan sprider, är flärd». — Hastigt öfvergående hade
dock tvifvelsutan de religiösa stämningarna varit i det lif, som
nu nalkades sitt slut, och sällan vidröras hithörande ämnen i
Armfelts förtroliga meddelanden. Hans vandel hade ej varit en
from kristens, lika litet som mängdens af hans samtida; han hade
ej heller försökt att gifva sig sken af att vara en religiöst
anlagd person. Men ej heller hade han, med allt sitt lättsinne,
visat missaktning för religionen. Med vördnad yttrade han sig,
oaktadt sitt stundom frivola skämt, om heliga ting; och när
sjukdomens och ensamhetens tid kom, kommo äfven de
allvarliga tankarna och längtan efter en inre frid, som han nu saknade
i det lif, som så länge fyllts af deltagande i den yttre världens
händelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
