- Project Runeberg -  Från tredje Gustafs dagar. Anteckningar och minnen / 3:3. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Under omstörtningarna 1803-1814 /
403

(1892-1894) [MARC] Author: Elis Schröderheim, Gudmund Jöran Adlerbeth, Gustaf Mauritz Armfelt With: Elof Kristofer Tegnér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kistan, en hedersvakt från regementet beordrades att medfölja
till Åbo. [1]

Från den ryska hufvudstaden fördes den döda kroppen till
Finland för att nedsättas i det grafkor i Haliko kyrka, som samma
år blifvit uppfördt. Likfärden skedde på ett ryskt örlogsfartyg;
och sedan detta (den 4 Sept.) ankrat vid Åbo, egde
sorgehögtidligheter rum, »hvilkas like», enligt berättelsen i Åbo Tidning, [2]
»Finlands äldsta stad, sedan den 17 Juni 1773, då fältmarskalken
Ehrensvärds lik flyttades till sin graf på Sveaborg, icke
upplefvat». Salut gafs från örlogsfartyget, då kistan fördes i land,
domkyrkans klockor ljödo, trupper bildade haie,
regeringskonseljens och universitetets medlemmar, »stater och kårer» ledsagade
likvagnen till tullen på vägen till Åminne. Vid tullen
paraderade ånyo trupper, och salfvor lossades ur handgevären. Det
var ärebetygelser åt den bortgångne, som om han varit en
furstlig person.

Finland sörjde sin bortgångne förste man; dess monark
klagade att han förlorat en trogen tjenare och en vän, som han
älskade. [3] Den finske statsman, som längre fram själf upptog
Armfelts fallna mantel, statssekreteraren Rehbinder, skref, sedan
flera månader efter dödsfallet förflutit: [4] »Den förlust, vi lidit
genom grefve Armfelts bortgång, kan ej ersättas ... Nära hans
person, var jag kanske bäst i tillfälle att se hans fel och meriter,
och jag har alltid funnit de senares mångfald öfverträffa de
svagheter, som i mer eller mindre mån åtfölja vår mänskliga
natur. Han är borta, och hans, liksom många andras förtjenster
värderas ej, förr än de saknas.»

Armfelts båda äldsta söner, Gustaf, nu kapten i ryska
armén, och Alexander, efter slutade akademiska studier i Åbo
kort förut inskrifven i finska hofrätten, följde sin faders stoft till
dess sista hvilorum nära det Armfeltska fädernegodset Åminne.
Där nedslog den djupt sörjande grefvinnan Armfelt på hösten
1814 sina bopålar; under sina återstående lefnadsår vistades hon
dels på Åminne, dels i Åbo, dels slutligen i Stockholm, hvarest


[1] Både på tyska och svenska, Petersburg 1814. För uppgifterna
rörande Viborgs jägareregementes deltagande i sorghögtiden står förf. i
förbindelse hos Herr kapten G. A. Gripenberg.
[2] 1814, n:o 130 omtr. i Gömdt är icke glömdt, VIII: 80 o. f.
[3] Ehrenström till C. Adlersparre 26/8 1814. I ett föregående bref
(23/8) hade Ehrenström vid underrättelsen om dödsfallet yttrat: «Min bana kan
nu ej räcka länge. Vi hafva åtföljts i lifvets skiften, vi kunna ej svika
hvarandra i döden.«
[4] 8/20 Jan. 1815. Se Castrén, Skildringar, s. 304.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:09:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/f3gd/33/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free