Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruktbara hjärna föddes ständigt nya idéer till stora företag, och
förslagen till deras utförande jagade hvarandra; en ständigt
rörlig inbillningskraft häfde för honom själf hvarje tvifvel om deras
utförbarhet. Sin mening lade han i dagen med hänsynslös
öppenhet, ej skonande andras känslor och fördomar; om sina
motståndare fällde han ofta hårda och orättvisa omdömen. I sin
tunga och sin penna egde han vapen, som han förde med
skicklighet, men som handterades så ovarsamt, att de stundom blefvo
farligast för honom själf. Hans rikedom på förslag och utvägar
förde honom ofta in på den politiska intrigens bana; men i
själfva verket var ingen mindre danad att drifva intrigens
hemliga spel eller att vid sina förehafvanden sky dagens ljus.
Källan till många af framgångarna i Armfelts lif, men till ännu fler
af dess vedervärdigheter, var detta ohejdade hängifvande åt
ögonblickets stämningar och hugskott. Det var lätt för hans
motståndare att finna sak med en så oförsigtig man.
Armfelts lefnadsöden visa, att hans många öfverilningar ej
blefvo ostraffade; och väl kan det sägas, att den hårda
behandling, som äfven drabbat hans minne, var en Nemesis. Om
mycket har sagts på hans döda mull, som är sanningslöst och som
bär den personliga bitterhetens prägel, så har Armfelt, hänförd
af sitt uppbrusande lynne och sin lifliga inbillning, ej heller
alltid räknat så noga med sannfärdigheten af hvad han yttrat om
sina fiender.
»Somliga människor åldras aldrig, eller rättare sagdt, deras
förstånd mognar aldrig. Hvarken lycka eller olycka kunna
förbättra dem; och till dem hör Armfelt» — sade en gång om
honom hans samtida frände, grefve Jakob De la Gardie [1].
Yttrandet är på sitt sätt träffande, om man med förstånd menar
erfarenhetens lugna beräkning. Väl skulle man kunna säga om
Armfelts politik vid slutet af hans bana, som om Bourbonerna,
hvilkas sak han så ifrigt förfäktat, att han »ingenting lärt och
ingenting glömt». Men orättvist vore att anse ett sådant
yttrande såsom endast tadel; han hade icke lärt att böja sig för
tidens afgudar, han hade icke glömt sin ungdoms idealer. I
själfva verket har Armfelt, under det att hans personliga
förhållanden växlat och medan tusentals olika planer korsats i hans
hufvud, med orubblig konseqvens vidhållit den allmänna politiska
ståndpunkt, som han var stolt att hafva förvärfvat i konung
Gustafs skola. Revolutionens läror afskydde han: Bonaparte var
i hans ögon »den konungamördande faktionens» arftagare; Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
