Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
Det var så att Kasparson hade sin tids folkliga
skrockfullhet, som ju fanns hos ämbetsbröderna på sjön och
i fisket och som gick väl ihop med hans
gammaltestamentliga vördnad för förbannelsen. Men skrocken
motverkades ju ett stycke av hans konstnärliga
frigjordhet. Han försökte att i möjligaste mån tiga med sina
misstankar mot varjehanda dunkla förhållanden.
Kocken i sin tur hade nog ingenting alls emot att tro
på varjehanda andar, tvärtom. Han var med på både
stora och små och bättre och sämre och hur många som
helst, men han såg dem i en helt annan och ljusare
färgskala.
Det tycktes honom vara det naturligaste i världen att
snart sagt allt man såg hade ett personligt liv inom
sig liksom människan själv och kunde på något sätt
tänka och känna, eftersom ju snart sagt allt kunde på
något sätt födas, leva och dö. Det där var för övrigt
själva bottenstocken i Kockens ställning till djur- och
växtvärlden vilken syntes honom vara Guds rikes
oskuldsfulla barndomsformer, friska och felfria fosterbarn
som förtroendefullt lämnats i människans vård. Och lika
naturligt föreföll det honom att allt detta i tusen sorter
levande liv, de olika människorna inbegripna, skulle
ömsesidigt pinas och plågas av okunnighet och råhet medan
man ännu var med varandra på vägen. Men det för
allas väg gemensamma jnålet var ju också ett tillräckligt
ljus för alla, lika uppenbart och fullkomligt övertygande
som solens makt att göra vår och sommar på jorden.
Han trodde således inte att andarna, om de som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
