Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io7
slut på spektaklet genom att ta henne i nacken till dess
hon teg, eller genom att stänga in henne i en skrubb.
Men merendels fick han ett orimligt beskedligt utseende
som retade henne över all måtta därför att hon såg att
han verkligen var beskedlig och ej det minsta brydde sig
om hennes oväsen utan snällt väntade på att det skulle
gå över. Han satte sig och såg alldeles uttryckslös ut,
men ett tu tre började han kikna av skratt, kunde inte
reda sig, gick och lade sig klädd ovanpå sängen och
skallrade där som om han haft kramp.
Pauline måste själv tycka att hon var lyckligt gift,
och detta tycke fick en särskild ljuvhet genom minnet av
de allvarsamma tagen i nacken några få gånger. De
kändes i hela skelettet; och i nackspegeln studerade hon
efteråt med välbehag de efterlämnade blåmärkena.
Coriolanus upptäckte dem en gång och kraxade till belåtet;
Pauline syntes då brydd men såg söt och mycket
kvinnlig ut.
Men hennes behov att frammana blåmärken började
hastigt öka sig i samma mån hon märkte att Wilhelm
svalnade av i sitt förhållande till Nappe, Paulus och
Coriolanus. Och sedan kom väl också tomheten efter den
förstfödda och enda, då den häftiga gemensamma
sorgens sysselsättning hade slocknat ut.
Wilhelm var, med förlov sagt, ett stort fårhuvud,
som inte redan strax i början bröt med släkten och
samtidigt klådde upp Pauline, så hade hon fått något att
tänka på som hade lindrat första svedan av brytningen.
Vi tro att deras ogifta gifte hade kunnat förbli lyckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
