Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
På övre sidan torget, vid kyrkogårdshörnet, mötte
ett tillfälligt förhinder. Där uppehöll sig stadens gamle
språksamme borgmästare, uppvaktad av sin kloka
råtthund Olof, som sprang till mötes och viftade på svansen
att Larson skulle hålla litet, såsom också skedde.
Borgmästarn var en vithårig grann gubbe med ett
påfallande distingerat men grinigt utseende; en gammal
missnöjd men godsint ungkarl, förmögen och utanför
det mesta av samhällets kiv och strid om brödet, makten
och rangen; tafatt och ovetande i sitt yrke, men värdig
och efter förmåga opartisk; och på sina många, många
lediga stunder vandrade han omkring med en gammal
lärd professors tankspridda välvilja mot allt och alla,
för andra, men som han småpratade om för sig själv,
ruskade på huvudet åt och grinade åt. Den kloka
rått-något outslitligt ämne, det enda som han kunde tiga med
kreti och pleti; barnsligt nyfiken och därför populär
även bland »folket»; men han kallades av de flitigare
domstolskunderna för »Grinolle».
Han vandrade omkring och tuggade inombords på
hunden instämde ofta nog i dessa hemliga funderingar
med ett argt, trofast gläfsande och såg upp på
borgmästarn efter vidare order.
»Se så, se så, Olof, vi får ju si, vi får ju si»,
brukade borgmästarn lugna på sin vän och följeslagare,
käpp med guldkryckan.
Nu såg han emellertid mycket gunstig ut och höjde,
hälsande och ivrigt hejdande, sin välbekanta spanskrörs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
