Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
»Det kan behövas», sade Hr Carlström. Och man
skildes åt.
Herr Åbergson, som var i ett särdeles gott lynne, hade
uppmärksammat de onödiga bekymmer som efter
vanligheten genomskimrade Borgmästarns, Räntmästarns,
Carlströms och åtskilliga andra medmänniskors uppsyn
och hela beteende. Och han var just i begrepp att säga
ett ord till Märta och Larson, ett liknelsens ord om
de fåvitska jungfrurna som hade klent med olja på
sina lampor.
Men på något sätt kom han just nu att tänka på sin
barnlöshet; och hans skämtsamma avsikt stelnade som
ett lik.
Men Larson däremot var långt ifrån barnlös och han
var för tillfället ej heller rov för någon annan åkomma.
Han vände på sig inåt droskan; Hr Carlström var
en stor kund i Åbergsons magasiner, han var en sträv
karl men med ord och avsked som Herren Gud själv, och
rejäl mot folket — och han hade med sin stelnade
dysterhet varit en gåta för Larson i tjugu års tid:
»Om en kunde begripa vad Carlström funderar på
jämt? Så’n blev han långt innan han slutade med
källarn, och se’n har han inte gjort nånting som har det
minsta kunnat räcka till för en karl som han. Att
förtjäna pengar vill han inte heller, fastän han håller hårt
i dom han har. Och snälla barn har han och allting,
det finns väl inte ett herrskap i sta’n som har så
skötsamma flickor som han, och inte en odåga till son har
han en gång heller, fast han är rik.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
