Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
ett väsen vars rikt omväxlande, fulla, djupa, klara,
fullkomliga tongångar fängslade uppmärksamheten helt och
hållet och kom resenärerna att småskratta gång på gång
åt den melodiskt vanvettiga munterheten runt omkring.
Alla fåvitska tankar om de fåvitska jungfrurnas
få-vitskhet överdövades, och för tillfället tänkte Hr
Åbergson för sin del på Orkidéer, nämligen på deras
blomningstid som ibland kan vara ganska lång.
Larson hade stannat ett lite tag.
»Kors ocka tokdjävlar!» fnittrade han gillande.
Men man måste ju vidare.
På landsvägen genom skogsbältet for ekipaget förbi
några bondskjutsar, gamla bekanta naturligtvis. Varje
sammanträffande markerades av några ord, som till sin
innebörd ej voro något vidare fattbara för den oinvigde,
men som försatte bondskjutsarna i en stillsam,
långvarig munterhet.
Försenade av sällskapslivet utefter vägen närmade sig
resenärerna vid halvniotiden den en halv mil breda,
paradisiskt leende, ljusgröna Sundbornsbygden som nu
ljusnade framföreåt mellan de allvarsamma tallarna, likt
ett vackert löftes fullbordan. Kanhända med tankar på
lingonplockaren, på den grinige beskedlige Borgmästarn,
på den bittert dammande mamsell Hanson, på
Räntmästarn, smärtornas man, på Hr Carlströms okända
börda, på taltrastarnas glada vanvett, och så ånyo på
lingonplockaren — tog sig Larson plötsligt före att stämma upp
en psalm. Med sprucken, men stark och säker röst, som
i takten följde hästarnas trav och kom dem att spetsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
