Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i3o
Långsluttande höga barrskogsåsar var strändernas
karaktär, med ljusgröna björkhagar och bjärtgröna
skogsängsfläckar, som av En Stor Estetiker hade
förlagts här och där på lämpliga ställen.
Sjödimman lättade mitt över, och Åbergson fick se
något som kom honom att vakna och ge ifrån sig ett
högljutt och grovt ord:
»Djävla lushundar!»
Märta övergav ögonblickligen spisen och kom ut.
»Va’ är det?» frågade hon vaken och nyfiken.
»Se på där mitt över!»
Där syntes någonting, som vi ha sett och ännu se häl
i Sverige i alla landsändar med någorlunda stora
skogstrakter: en kalhuggen ruta — väl en kilometer lång från
högsta bergåsen rakt ned till sjökanten, och kanske
dubbelt så bred.
Några frötallar funnos verkligen kvar. Men ändå!
Ändå var det ett svineriets triumf, en brottslig
hyllningsdikt åt förintelsen och förruttnelsen, ett
brottsligt och falskt motstycke till Salomos Predikares
hyllningsdikt åt den naturliga förgängelsen, som har
mening i sig liksom livet.
»Vem har bättre än han givit begreppet om livet?»
— har det om Predikaren sagts av en svensk författare:
»Icke genom att måla opp vad det kan skänka, utan
genom de sex små verserna om förintelsen. Där är icke
skri och tandagnisslan, icke åthävor och deklamation.
Det endast skymmer över fönstren, ljudet från kvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
