Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Maja hade på marken hoppat emot dem ett stycke, hon
stannade nu och vände om. Men återkommen tycktes
hon för tillfället ha mist aptiten. Hon satt kvar vid fatet,
men åt inte, utan körde upp »axlarna» på ett besynnerligt
sätt, lutade sig framåt, sträckte krampaktigt på halsen
och slingrade med den upp och ned. Det såg ut som
hon med stor och plågsam ansträngning höll på att börja
kräkas; hon slamrade med näbben och lät höra grymtande
ljud.
»Nej men en så’n en!» sade Märta. »Hon sitter
bestämt och svär över di andra kråkorna.»
Det var alldeles tydligen just det hon gjorde. Hon
rasade i minnet över kollegorna som länge sedan voro
ur sikte på andra sidan sjön.
»Jo di gör ofta så där då di har någe’ särskilt att
fundera på», bekräftade Hr Åbergson.
Vi måste böja oss för ögonens vittnesbörd och för
Åbergsons kännedom om djurlivet. Men — — — i
så fall ?!! I så fall syns det vara tydligt, att även så
erkänt kloka fåglar som kråkorna lida av en
sinnessjukdom som den lärda sinnessjukvården har kallat »socialt
ursinne».
»Nu tror jag det kan vara lagom att du lagar till
lite mat åt oss», menade Åbergson och lägrade sig på
granriset vid bron med utsikt över Majas närbelägna
förehavanden. »Vi kan ju låta Larson snarka tills du
blir färdig.»
»Ja kanhända det kanske kanhända», höll Märta med,
och gick in tre steg för att göra upp eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
