Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
de drag då och då. Nicolaus kände honom, han kände
den stora känsliga handen över sig, »handen ur molnen»
som det stod om Gustav Vasa i den stora boken.
Men det väldiga, oupphörligt förnyade lagrets
spill-ningsprocent, avnötningsprocent, förskämningsprocent,
felräkningsprocent, prutningsprocent (och
bedrägeriprocent mot kunderna!! — tänkte Åbergson ganska
lågmält) — det var en vid ram att operera inom för en
verklig konstnär, som Nicolaus utan tvivel var om han
så ville. Ville han?
Hm–-lite ville han nog, i varje fall. Han var
sträng ordningsmänniska han också, fastän på ett annat
sätt än Larson. Om han tog något, så var det
kontanter och ingenting annat. Silver — det kunde jämte den
blyga kopparen vara Nicolai specialitet. Att han hade
någon slags silversjuka var tydligt. Var dag vakade
han över att inga nypräglade silvermynt i onödan
användes: han skilde av dem i en särskild ask i
växelkassan, och Morbror Åbergson hade mer än en gång sett
den allvarlige Nicolaus leka med dem i ensamma
stunder: sett honom ej kunna hålla sig från att dra upp
lådan och fingra på dem, trots den lilla glasrutan i dörren
mellan boden och bodkammarn. Det där var nog en
vurm och kunde hänga ihop med en vurmig samlares
svåra frestelser. Men hur mycket, hur mycket pr år,
för tusan?
Det var en retsam fråga att ej kunna besvara för en
principal av Åbergsons duglighet. De stora retsamma
möjligheterna, den retsamt vida ramen inom vilken konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
