Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Nicolaus låg vaken.
»Det blir nog bra med det där, Nicke», sade han
vänligt. »Du blir kvar hos mig och vi ska ställa till så att
du får betalt för vad du duger till, så räcker det åt dig.
Laga nu bara att du är bra helst till i morron, för jag
måste resa, men jag vill inte så gärna förrän du är av
med febern.»
Och Åbergson gick ut igen och satt därefter ända till
middagsmaten hos Anna i storstugan, där han utan något
raljeri språkade om allt möjligt som han bäst visste
kunna roa henne.
»Du är en snäll karl du, det kan då ingen säga annat»,
sade Anna bäst det var med en liten suck, allt i
förbigående. »Det ska jag då riktigt tala om för Märrrta
då hon kommer hit!»
Detta var sannare ord för tillfället än Anna själv
visste. Ty Åbergson hade ingen lust att språka just
nu, han gjorde det för indirekta, högre syften.
Jämsides med språksamheten hade han full sysselsättning
i tankarna på sin världs bekymmersamma medelpunkt:
den storfurstliga gården, med dess innersta förhållanden,
varöver nu en hemlig ljusning spred sig, ty han hade
hemligen vunnit Eriks-Erik för planen att den unge
fridsamme Johannes skulle börja gå i Residensstadens
småskola och bo hos Åbergsons.
Och vid sidan av detta ämne tänkte han återigen på
Nicolaus: Märta hade ett par gånger skämtsamt, men
ändå på fullt allvar, anförtrott sin man att Nicolaus, inte
annat hon kunde förstå, var lite kär i henne —kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
