Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - B - Balder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Österländningarne gifwet åt
drottningen af Saba, som gjorde
Salomo et besök.
BALDER ell. BALDUR (Nord. M.)
Odins son med Frigg. Han kallas
den Gode, Oskulden, Gudarnes
wällust. Han war fager och dejlig, samt
den mildaste, wisaste och mest
wältalige bland Asarne. Hans borg, dit
intet orent eller besmittadt kunde
inkomma, war Brejdablick, –
Sorgfulla woro B:s drömmar, och
Gudarne rådfrågade Spåkunnige derom;
men fingo endast det bedröfliga swar,
at den älskade war feg ell. dödtecknad af
Nornorna. Ångest intog Odin, Frigg
o. alla Gudar, o. de wiste intet annat
råd, än at sända bud til alla
wäsenden (naturtingens andar), för at bedja
dem skona B. Alla wäsenden, som
skapades af Asar, swuro, och Frigg
samlade de tröstande ederna. Men
Walfader frugtade den ofullkomliga
eden och ansåg denna möda onyttig;
ty också han såg Misteltein hotande
wäxa. Han sammankallade Asarne,
för at få råd, men alle woro stumme.
Han reste sig, sadlade Sleipner o. red
til Niflhem. Jorden dundrade, o. han
red fram, til dess han kom til Hels
höga borg och för östra dörren, der
han wiste at den Gamla låg. Han sjöng
Galder, skar dödwäckande runors och
fordrade swar. Ogerna reste hon sig,
o. sporde hwem den okände war, som
wäckte henne. Han kallade sig
Wegtam, Waltams son, och frågade för
hwilken de ringprydde bänkar och
säten drifna af guld woro tilredde. Hon
nämner B. Men Odin will tömma
smärtans hela kalk, och frågar:
hwilken skall röfwa B:s lif? Hel swarar:
Höder bär det höga berygtade träd,
och skall warda B:s baneman. Ännu
spörjer Odin: hwem skall hämna B?
Hon nämner Wale, sonen som Rinda
skall föda i westersalar; han skall, blott
nattgammal, döda Odins son, icke hand
twätta eller hår kamma, förr än han
på bålet bär B:s fiende. Hem red
Odin, förwissad at ingen kunde
nedtrycka eller hålla Höders hand, som af
Nornorna lyftades.
Prosaiska Eddan anför: Balder den
gode hade swåra drömmar at hans lif
war i fara. Då han för Asarne
berättade dem, rådplägade de derom,
och beslöto at för Balder utbedja
säkerhet emot all möjlig fara. Frigg
tog då ed af eld, watten, jern, alla
slags malmer, stenar, jorden, träd,
sjukdomar, djur, fäglar gift o. ormar,
at de icke skulle skada B. Då detta
war faststäldt och alla weterligt föllo
B. och Asarne på der skämt, at han
skulle framstå i församlingen, o.
någre af dem skulle skjuta på honom,
andre hugga, andre åter kasta m. sten,
och ehwad de gjorde, hade han ingen
skada deraf; hwilket alla tyckte wara
mycket ärofullt för honom. När Loke
såg detta, förtröt det honom. I en
qwinnas skepnad begas han sig til
Fensal til Frigg. Frigg frågar
qwinnan om hon wiste hwad Asarne
förehade i deras församling. Hon
swarade, at alla sköto til måls på B.,
utan at det på något sätt skadade
honom. Då sade Frigg: ja, icke skola
wapen eller träd skada B.; jag har
tagit ed af dem alla. Qwinnan
frågar: hafwa då alla möjliga ting
swurit at skona Balder? Frigg
swarade: öster om Walhall wäxer en
telning, som heter Misteltein: den synes
mig för ung at kräfwa ed af. Derpå
bortgick gwinnan. Loke drog nu up
Misteltein med rötterna, o. gick
dermed til församlingen. Höher, som war
blind, stod ytterst i man-ringen. Loke
frågade honom: hwarföre skjuter du ej
på B.? Dels, swarade han, kan jag
icke se honom, och dels har jag intet
wapen. Då sade Loke: du borde dock,
likasom de andre, bidraga til B:s ära.
Jag skall wisa dig hwar han står;
stjut så på honom med denna käpp.
Höher tog Misteltein och sköt mot B.
efter Lokes anwisning. Skottet
genomborrade honom, och han föll död til
jorden. Detta är den största olycka,
som träffat Gudar och menniskor –
Genom B:s död blefwo Asarne
såsom mållöse, och miste all fattning,
så at de icke sansade sig at uptaga
liket. Den ene såg på den andra, och
alle andades hämnd emot
uphofsmannen. Men som det war på en helig
fristad, kunde de dock icke strax taga
hämnd. Då de ändteligen kommit sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
