Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - M - Magerne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommo ibland de gamle Perserne, och
förderfwade renheten af deras
Gudstjenst. Den dyrkan Perserne wisade
elden, war blott och bart religiös.
Til eldens ära upbyggde de tempel,
som kallades Pyréer, gjorde beläten
som föreställde detta element, buro
dem i procession och anställde offer åt
dem. De nyttjade en träklubba för
at döda offerdjuren. Templen
bestodo i wida instängda platser, der
i midten stod et slags altare ell.
eldstad, hwarpå M. underhöllo en
beständig eld med en myckenhet aska.
Framför denna eld uplåste de sina böner
och förrättade sin gudstjenst.
Hufwudet war betäckt med en mitra, hwars
breda band betackte munnen och
nästan hela ansigtet; i handen höllo de
ris. Emot bruket hos Perserne,
begrofwo desse Mager sina döda.
MAGERNE, religionens tjenare hos
Perserne. De njöto et utmärkt
anseende, och woro lika eftersökte af de
förnäme och af menigheten. Dem
anförtroddes prinsarnes upfostran, och
Guidas säger, at ingen konung blef
krönt förrän han undergått et slags
examen inför M. Darius, Hystaspis
son, ansåg för en synnerlig ära at
låta rista på sin grafwård, at han
blifwit fullkomligen underwist i alla
deras kunskaper. Hwad Gudsdyrkan
angår, wille de aldrig weta af
tempel ell. altaren, och sade at man
förringade Guds majestät, Hans som
upfyller allt med sin narwaro och sina
wälgerningar, då man, snart sagdt,
instängde detta majestät inom murar,
Derföre, när Perserne wille förrätta
sin Gudstjenst, begåfwo de sig til de
högsta berg och nedkastade sig der för
Jupiter, d.ä, för sjelfwa himmelen,
den de trodde wara helt och hållet
genomträngd af Gudomligheten, och der
anställde de sina offer. M. trodde et
slags astronomisk själawandrjng, helt
olika den som Pythagoras antog. De
sade, at själarne efter döden nödgades
gå genom 7 portar, hwilket pastod i
flera millioner år, innan de hunno fram
til Solen, som är den empyreiska
himmelen, eller de saliges hemwist.
Hwar port, som war af olika
byggnadssätt, bestod af en särskilt metall,
och Gud hade ställt den i den
planeten som presiderar för samma metall.
Den första war i Saturnus, och den
sista i Venus. Som ingenting war
mera hemlighetsfullt än denna
själawandring, föreställdes den under bild
af en mycket hög stege, delad i 7
afsatser, hwar med sitt märke och sin
färg; detta kallades den stora
revolutionen i himla- och jordkropparne,
samt naturens hela fulländning. –
Enligt den lärde Engelsmannen
Thomas Hyde, kände M. blott ett enda
Högsta Wäsende, hwars symbol war
elden; och om de wisade detta element
en religiös dyrkan, hade den blott
afseende på den Gudamagt han föreställde.
Denna, religion, som kallas
Magismus, finnes ännu hos Guebrerne,
hwaraf lemningar skola finnas qwar
i Asien. Zoroaster anses wara dess
stiftare och chef för M., dem han
kallade Hyrbad eller Harbood. M. hos
Parsis ell. Guebrerne raka endast
kindbenen, hafwa ganska långt och yfwigt
skägg på hakan, men nästan inga
mustacher. Hufwudet är betäckt med en
stor kegelförmig mössa, som räcker
ända ned på axlarna. Håret är
wanligen mycket långt, och afskäres aldrig
oftare än när de hafwa sorg. Fordom
gingo mössorna i kors framför
munnen; nu betäcka de den med en
fyrkantig tygslapp. Gördeln, kallad
Judra, har fyra kanter, hwar af sin
betydelse. Första kanten påminner dem
at det finnes blott en Gud; den
andra, at M:s religion är den enda
sanna; den tredje, at Zoroaster är en
af Gud utsänd Profet; och den fjerde,
at de alltid böra wara beredde at göra
en god gerning. Denna gördel tilhör
icke ensamt M.; den bares äfwen
alltid af lekmän, och wanligen wid 12
eller 15 års ålder börja de at nyttja
den. I denna gudomliga gördel finna
Guebrerne en ymnig källa til
walsignelser, och et säkert wärn emot
djefwulens anfall. Om de händelsewis
förlora den, är det den största olycka
som kan hända dem. De wåga icke
göra någonting, förrän en af M.
gifwit dem en ny; de skulle icke en gång
tala eller göra ett enda steg, i den
öfwertygelse at allt ginge olyckligt för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
