Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N - Nykterheten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NYKTERHETEN, se
ÅTERHÅLLSAMHETEN och MÅTTLIGHETEN.
Apuleus gör henne til en Gudinna,
som war fiende til Venus.
NYMFER. I sin naturliga mening
betecknar detta ord en nygift flicka ell.
brud. Sedan gafs detta namn åt
mindre Gudomligheter, dem man
föreställde under bild af unga flickor. Enligt
skalderne war hela werldsrymden full
af dessa N. De funnos som kallades
Uranior eller himmelska, som regerade
himlasferen; andra jordiska eller
Epigior. Dessa woro underdelade i
wattennymfer och jordnymfer.
Wattennymferne delades åter i flera klasser:
Oceanider, Nereider och Melier;
källnymfer eller Najader, Crenéer o.
Pegéer; flod- och bäcknymfer, ell.
Potamider; N. för sjöar och kärr, eller
Limnader. – Jordnymferne woro ock
af flera klasser: bergnymfec, som
kallades Oreader, Orestiader eller
Orodemniader; N. för dalar och lundar,
eller Napœer; N. för ängar ell.
Lemniader; skogsnymfer eller Dryader och
Hamadryader. – Man träffar äfwen
N. med namn af deras land ell.
härkomst, såsom Tyberiaden, Pactolider,
Cabirider, Dodonider, Cytheroniader,
Sphragitider, Corycider ell. Corycier,
Anigrider, Ismenider, Sithrider,
Amnisiader, Heliader, Herefider,
Themistiader, Lelegeider m.fl. –
Slutligen har man gifwit namnet N. ej
allenast åt namnkunniga fruntimmer,
utan äfwen åt herdinnor o. alla
wackra flickor, som skalderne införa i sina
dikter. Idéen om N. torde hafwa
upkommit af den folktron, som rådde
före systemet om elysiska fälten o.
Tartaren, at själarne uppehöllo sig wid
grafwarne, eller i de täcka trädgårdar
och lundar, der de i lifstiden wistats.
Man hyste en helig wördnad för dessa
ställen; der åkallades deras skuggor,
som troddes der uppehålla sig; o. man
sökte at genom löften och offer göra
dem sig bewågna. Deraf kom den
gamla plägseden at offra under gröna träd,
der de irrande själarne troddes
förlusta sig. Dessutom trodde man at alla
himlakroppar woro befolkade med
lefwande warelser, hwilket sedermera
utsträcktes til floder, källor, berg o.
dalar; med ett ord, til alla liflösa
warelser, dem man trodde regeras af
jordgudarne. Man wisade dessa
Gudamagter äfwen et slags dyrkan, och
anwände i offren åt dem olja, mjölk o.
honing; stundom sig slagtades äfw. getter
åt dem. Högtider stiftades til deras
ära. På Sicilien firades årligen
högtidliga fester til N:s ära. De
ansågos wäl icke wara fullkomligt
odödliga, men troddes lefwa ganska länge.
Hesiodus säger at de lefde flera tusen
år. Plutarchus har bestämt deras
liflängd til 9,720 år. – Flera antika
marmorarbeten, utgifna af Gruterus,
och många inscriptioner, samlade af
Spon, bewisa at de gamle ofta
offrade åt källnymfer och Genier, samt
gjorde dem löften.
NYMPHÆA. Lärde botanister, som
tillika förstå sig på Egyptiska
monumenter, hafwa uptäckt, at den wäxt
man ser på några af Egyptens
medaljer, är ingen annan än Näckblad
eller Nymphæa, en ört som waxer
ymnigt på de fält hwilka befuktas af
Nilen. Blomman är til alla delar lik
dem man wanligen ser på Egyptiska
monumenter, hwilket kommer af det
förhållande hwari de trodde henne stå
til solen: ty så snart den wisade sig,
syntes blomman genast öfwer
wattenytan, likasom hon sankte sig derunder
så snart solen gick ned: en wanlig
händelse med alla arter af detta slägte.
Af denna orsak war Näckrosen helgad
åt Solen, den störste af deras
Gudar. Deraf härrör bruket at föreställa
henne på Osiris’ hufwud, på de
öfrige Gudarnes, til och med på
presternes. Konungarne i Egypten, som
gerna nyttjade Gudomlighetens symboler,
anwände N. til kransar; den ses ock
på mynten ömsom utsprickande,
ömsom utsprucken o. omgifwande sin frukt.
På några afgudar ser man stjelken i
handen såsom spira.
NYMPHÆUM, en bergsudde i
Epirus, på Apollonias område. “På
detta heliga ställe, säger Plutarchus,
ser man beständigt likasom eldsådror
komma up ur bottnen af en dal.”
Dio Cassius tillägger, at denna eld
icke bränner jorden, ej en gång
förtorkar den. Derefter nämner han, et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
