Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min »harmas»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
laboratoriet kommit. Jag vill inte försöka
beskriva, hur mycken oförtruten strävan, hur
mycket rastlöst arbete det kostat mig. Det har
kommit och med det kanske också något ännu viktigare,
en smula tid att vara mig själv. Jag säger kanske,
ty jag släpar alltjämt efter mig några länkar av
straffångens kedja. Min önskan har gått i
uppfyllelse. Det är litet sent, mina kära insekter!
Jag är nästan rädd att persikan bjudes mig, när
jag börjar sakna tänder att äta den med. Ja,
det är litet sent: ungdomens vida horisonter ha
blivit ett lågt, tryckande och för var dag trängre
valv. Jag saknar ingenting i det förflutna, utom
dem jag förlorat, saknar ingenting, inte ens mina
tjugo år, hoppas inte heller något och har hunnit
till den punkt, då man, knäckt av sin livserfarenhet,
frågar sig, om det är mödan värt att leva.
Mitt ibland de ruiner, som omgiva mig, står
ännu en bit mur orubblig på sin fast murade grund:
det är min kärlek till den vetenskapliga sanningen.
Är det tillräckligt, mina idoga steklar, för att
drista värdigt lägga ännu några blad till er historia?
Skola icke krafterna svika den goda viljan? Varför
har jag också försummat er så länge? Mina
vänner hava förebrått mig det. Ack, säg dem då,
dessa vänner som äro på samma gång edra
och mina, säg dem att det inte å min sida
var vare dig glömska eller trötthet eller
försummelse. Jag tänkte nog på er. Jag var
övertygad, att grävstekelns håla hade ännu många
djupa hemligheter att uppenbara för oss, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
