Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gröna vårtbitaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VV
33
vad mån de sällsamma bröllopsseder jag lärt känna
hos andra insekter kunna betraktas såsom all-
männa. Min önskan blir tillfredsställd, dock inte
helt, ty den sena timme, vid vilken förmälningens
slutakt äger rum, har inte tillåtit mig att närvara
vid denna. Det är långt fram på natten eller ti-
digt på morgonen den försiggår.
Det lilla jag sett inskränker sig till ändlösa pre-
ludier. De förälskade stå mitt emot varandra,
nästan panna mot panna, och känna och treva
länge på varandra med sina mjuka antenner.
Det är som då två fäktare åter och åter korsa sina
fredliga floretter. Då och då musicerar hanen
litet, drar några korta drag med stråken, men
upphör sedan, måhända alltför rörd för att fort-
sätta. Klockan slår elva och kärleksförklaringen
är ännu inte avslutad. Mycket ogärna, men över-
väldigad av sömnen, lämnar jag det älskande paret.
Morgonen därpå har honan en egendomlig in-
rättning hängande under äggläggningsrörets nedre
del, påsen med spermatozoerna, en genomskinlig
blåsa av en stor ärtas omfång och otydligt indelad
i ett mindre antal äggformiga småblåsor. När
honan går, släpas denna påse på marken och besud-
las med sandkorn, som fastna på den. Då den
befruktade blåsans innehåll efter ett par timmar
torkat in, sliter honan den i stycken. Länge tug-
gar och tuggar hon på den sega biten och slukar
den till sist helt och hållet. På mindre än en halv
dag har den opalfärgade bördan försvunnit, nju-
ten och förtärd till sista smulan.
3 Instinktens mysterier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
