Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
skulle någonsin kunna tro, att en spindel kan upp-
föra en sådan byggnad.
Det är klart att lycosan, då hon befinner sig i
frihet på våra magra hedar, inte kostar på sig en
sådan luxuös byggnadskonst. Jag har sagt var-
för: hon är för mycket hemkär för att begiva sig
ut på sökande efter material och använder vad
hon finner i närheten, där resurserna äro små.
Jordklimpar, små stenskärvor, några strån, några
torra gräs, det är nästan allt. Därför blir arbetet
1 allmänhet anspråkslöst och inskränker sig till
ett bröstvärn, som just inte väcker någon upp-
märksamhet.
Mina fångar lära oss, att om det är god tillgång
på material, i synnerhet sammanbindningsmaterial,
med vilket intet ras är att befara, lycosan gärna
bygger höga torn. Hon förstår sig på att bygga
riktiga borgtorn och utövar denna konst, så ofta
hon kommer i tillfälle därtill.
Vartill tjänar då denna byggnad? Mina lerfat
skola säga oss det. Mycket begiven på par-force-
jakt, så länge hon inte byggt sig ett bo, föredrager
lycosan, när hon väl blivit bofast, att sitta på lur
och vakta på villebrådet. Var dag, när hettan är
som starkast, ser jag mina fångar helt försiktigt
komma upp ur jorden och fatta posto vid tinnarna
till sin med ullgarnsstumpar uppförda borg.
Deras hållning och värdighet äro då i sanning över-
dådiga. Med den feta bakkroppen nere i öpp-
ningen, huvudet utanför den, de glasaktiga ögonen
stelt stirrande, benen samlade till språnget, kunna
+ AEA,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
