Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lycosan från Narbonne eller den svartbukiga taranteln - Familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
Vilken härlig värld det skulle vara, om man kunde
frukostera på en solstråle!
Är det en dröm eller en aning om en avlägsen
verklighet? Låt oss först höra, vad de unga ly-
cosorna kunna hava att säga om möjligheten av
detta problem, ett av de högsta vetenskapen kan
uppställa.
I sex månaders tid njuta de ingen som helst
materiel föda och utgiva dock energi i rörelser.
För att uppdraga sina musklers mekanism förse
de sig direkt med värme och ljus. Då modern
gick och släpade på äggsäcken, brukade hon un-
der dagens bästa stunder komma och utsätta sitt
äggklot för solen. Med sina båda bakben lyfte
hon upp det i det fulla solljuset, vände och vred
på det, så att varje del av det skulle få med av
den livgivande bestrålningen. Detta livets bad,
som väckt fröna, fortsättes nu för att hålla de
späda nyfödda vid full vigör.
Varje dag, om det är klart väder, kommer ly-
cosan med sina ungar på ryggen upp ur sitt hål,
tar stöd mot vallen och sitter timme efter timme
och gassar sig i solen. Ungarna på hennes rygg
sträcka med välbehag på sig, insupa värme, ladda
sig med rörelsekraft, impregnera sig med energi.
De äro orörliga, men det minsta Jag blåser på
dem, skälva de till som för en orkan. Hastigt
skingra de sig, hastigt samlas de åter, vilket be-
visar, att djurmaskineriet utan materiel näring
alltid har ångan uppe och är färdigt att fungera.
När skuggan kommer, gå mor och barn ned igen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
