Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den strimmiga epeiran - Jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
ytterst noggranna metoder, de rikta stynget mot
nacken eller strupen, de såra hjärnganglierna,
energiens härd. De som lägga an på att förlama
sitt byte, de fulländade anatomerna, förgifta rö-
relseganglierna, vilkas antal och läge de känna
till. Epeiran är alls inte invigd i denna förfä-
rande vetenskap. Hon sätter in sina gifttänder
på måfå, liksom biet gör med sin gadd. Hon väl-
jer inte en punkt framför en annan, utan hugger
tll var hon får tag.
Hennes gift måste då vara oerhört starkt för att
på så kort tid kunna framkalla likstelhet, oavsett
var bettet anbringas. Jag vågar inte tro, att
hennes bett verkar ögonblicklig död, 1 synnerhet
inte hos insekterna, vilkas organismer hava så
stor motståndskraft.
Och är det väl ett lik epeiran behöver, hon som
dock mera livnär sig av blod än av kött? Det
skulle för henne vara fördelaktigt att utsuga en
levande kropp, i vilken tillströmningen av saf-
terna, som sättas i rörelse genom pulseringarna
av ryggkärlet, insekternas rudimentära hjärta,
försiggår lättare än i en livlös kropp med stelnande
safter. Det kan nog hända, att det Ppyte spin-
deln ämnar utsuga icke är dött. Det är lätt att
övertyga sig därom.
Jag lägger gräshoppor av olika arter på näten
i mitt menageri, än på det ena, än på det andra.
Spindeln kommer springande, spinner in bytet.
biter det litet sakta och drar sig tillbaka i väntan
på att bettet skall göra sin verkan. Jag tar nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
