Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
FOllN TID EN.
till stora domen,
den starke ofvan,
Han, som allt skickar."
Så slutar Valan sin sång om de yttersta tingen och
försvinner i det tysta, djupa.
Redan af det nu anförda, visar sig våra förfäders
och i allmänhet Germanernes tro i några fall stå vida
öfver andra hedniska folks, till och med de mest
bildades, såsom Grekers och Romares. Huru mycket klarare
framlyser ej odödlighetsideen i Nordbons hopp att efter
ett bragdrikt lif få gästa det strålande Valhall, än i
grekens ängslan for det skenlif som enligt hans föreställning
följde efter döden? Liksom solen efter den långa
vinternatten återkommer med ljus och värme, så skulle, enligt
Asatron, efter den allmänna förstörelsen det goda
åter-upplefva till en fullständig seger; äfven för den enskilde
var döden icke en tillintetgörelse, utan en öfvergång
till ett- högre och härligare lif, till ’det bättre ljuset’.
Också säger en romersk författare om våra- förfäder och
deras tro, att "de voro lyckliga genom sin villfarelse."
Våra förfäders gudstjenst bestod liksom hos alla
hedna folk i offer och löften. De förra, hvilka
ursprungligen hafva sin rot i en skuldkänsla och ett behof af
försoning, som vi finna hafva genombäfvat alla
hednafolk, voro i Asakulten uteslutande blodiga offer. De djur
som vanligast offrades, voro tamboskap, hästar och
hundar. Men om gudarne, hvilka framstäldes vredgade och
förtörnade öfver menniskornas synder, icke läto sig nöja
med de vanliga offren af djur, så offrades äfven
menniskor, trälar och krigsfångar; syntes gudarne ändock ej
blidkade, utan uppenbarade sin vrede i svåra
landsplågor, hungersnöd o. d., så hände någon gång att
konungen sjelf måste falla för offerknifven.
Något prestestånd i egentlig mening fäns ej i
Norden. Hvarje husfader var offerforest^ndare för sitt hus,
och konungen för hela folket. Den som flitigt blotade,
kallades en stor blotman. En sådan var konung Adils
i Upsala, äfvenså Östen Beli. Likväl ansågs bättre att
göra gudarnes vilja, än att offra mycket. Offren
förrättades antingen under bar himmel eller i särskildt för detta
ändamål uppförda gudahus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
