Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21*
NY ARK Til) F-N.
Striden öppnades af de tre främsta svenska
infanteribrigaderna i centern, den svenska, den gula och den
gröna under grefve Kils Brahes befäl. Anfallet var så
häftigt, att de tre brigaderna, oaktadt fiendens
musköteld från grafvarne, trängde öfver dessa och intogo det
fiendtliga batteriet på andra sidan, tillbakakastade tvenne
af fiendens väldiga fyrkanter och höllo på att
öfverväldiga den tredje, då de, angripne af fiendens reserv och
kavalleri måste vika, förlorade batteriet och kastades
tillbaka öfver landsvägen. Svenska kavalleriet, som
något studsat vid grafvarne, hade först senare hunnit öfver.
På uppmaning af konungen, som sjelf bland de främste
trängde framåt, hade Stålhandske med finnarne kastat
sig emot kroaterna. "Grip an de der svarta bussarne,"
hade konungen sagt, "de komina att göra oss ondt."
Men just som anfallet började, kommo underrättelser, att
in-fanteribrigaderne måst vika. För att understödja dem,
satte sig Gustaf Adolf ögonblickligen i spetsen för
småländska ryttarne; men som dimman tilltagit och konungen
var närsynt, blef han skild- från truppen och råkade in
bland de fiendtliga kyrassiererne. En pistol kula
krossade hans venstra arm, så att blodet började strömma
och benpipan stack ut genom kläderna. "Konungen
blöder!" ropade soldaterne. "Det är ingenting, mina barn,"
svarade han mei tillkämpadt lugn — "raskt framåt!"
Men snart _ utmattad af smärta och blodsförlust bad han
hertigen af Lauenburg, som red vid hans sida, föra
honom ur striden. De veko för detta ändamål något åt
sidan, men hade blott hunnit några steg, då konungen
träffades af ett nytt skott i ryggen. I detsamma blef
hans häst skjuten i halsen, så att han stegrade sig.
Konungen sjönk nu ned ur sadeln, uppmanande hertigen
att rädda sig sjelf: "för min del,"’ sade han, "har
jag fått så mycket jag behöfver." Han släpades några
famnar i stigbyglarne, men lossnade och blef liggande.
Af hans sällskap voro de fleste redan nedhuggna, blott
den unge pågen Leubelfingen återstod, hvilken, ehuru
sjelf sårad, erbjöd konungen sin häst och sökte lyfta upp
honom derpå, då några fiendtliga ryttare, som åsågo
uppträdet, ilade fram och frågade hvem den sårade var:
konungen gaf sig sjelf tillkänna och fick så dödsskottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
