Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLSTÅNDET I SVERIGE VID GUSTVF \DOLIS FRÅNFÄLLE. 229
slaget vid Lützen: "hvart hans majestät vidare är gången,
är oss ej tor visso kunnigt."
Nästan förkrossande var det intryck, som tidningen
om konungens död — hvilken först en månad senare
anlände till »Stockholm — framkallade hos en och
hvar. "Den 8 december 1632 kl. ,\9 om morgonen,"
säger Per Brahe, "kom bud efter mig, der jag satt i
hofrätten, att jag skulle komma ned i lilla
räkningekam-niaren. När jag kom in, såg jag alla af rådet mäkta
bedröfvade. Somlige torkade ögonen, somlige vredo
liän-derne, pfalzgrefven kom emot mig i dörren och veklagade.
Jag blef illa till mods, och visste intet, hvad som var
på färde, då jag strax med stor sorg förnam hvad som
händt var." Viel den strax derpå sammanträdande
riksdagen öppnades första sammankomsten af riksrådet Gabriel
Gustafsson Oxenstierna med orden: "Konungen är död!"
hvarvid hela församlingen utbrast i tårar och högljudda
snyftningar.
Alen fastän hela landet var försänkt i den djupaste
sorg, var det likväl ej en sorg som öfverlemnade sig åt
tröstlös klagan, utan som tvärtom eggade till rastlös
verksamhet, hvarföre ock, under det Sveriges fiender jublande
förkunnade dess snara undergång, detta land, lifvadt af
den store konungens ande, stod upp som en man till
sina fienders undertryckande.
Den 6 februari 1633 voro ständerna af rikets råd
sammankallade till en riksdag i Stockholm och här blef
Gustaf Adolfs dotter enhälligt hyllad till Sveriges
drottning. Den store konungens minne framträdde härvid
lefvande för folket. "Se," sade bönderne, "det är
salig-konungens näsa, ögon och panna! Henne vilja vi hafva
till vår drottning."
Axel Oxenstierna var nu den man, i hvilkens händer
hufvudledningen af Sveriges angelägenheter såväl hemma
som i Tyskland till följd af sjelfva sakernas ställning måste
läggas. I högre grad än någon annan var ban förtrogen
med sin konungslige väns afsigter och syften, och det
var förnämligast hans öfverlägsna klokhet, snille och
ståndaktighet, som i då varande kritiska belägenhet räddade
Sverige. "Det Gud hafver lagt oss uppå," säger han, "är
tåligeu att draga, hans råd om hjelp att påkalla och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
