Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORGE. 61
ej ordnad eller fäst vid äldste sonen, utan hvarje
konungason, antingen han var af äkta eller oäkta börd, var
berättigad till konungadömet eller andel däri. I följd häraf
framträdde alltjämt föregifna konungasöner, hvilka bevisade sin
härkomst genom järnbörd, skaffade sig anhang i landet och
höjde upprorsfanan. Först täflade Harald Gille och Magnus
Sigurdsson om makten och omkommo bägge på våldsamt sätt.
Därefter gick det på samma sätt med Harald Gilles tre söner,
och slutligen visste man ej annat, än att konungastammen
var utdöd på manssidan. Då valde höfdingarne till konung
Magnus Erlingsson, son af den mäktige Erling Skakke och
Sigurd Jorsalafares dotter. Den nya konungaätten stödde
sig på stormännen (lendermännen, se s. 24) och på kyrkan,
hvilken vunnit ökad makt genom upprättandet af
ärkebiskopsstolen i Nidaros. Detta hade skett 1152 genom påflige legaten
Nikolaus af Albano.
Sverre och birkebeinarne. Det dröjde ej länge, innan
nya »kungsämnen» framträdde och samlade upprorsflockar
omkring sig. Af dessa flockar blef ingen märkligare än
birke-beinarne, hvilka hade sitt namn däraf, att de af brist på
skodon måste binda björknäfver om benen. Först blefvo de
slagna af Erling, och deras konung stupade. De kvarlefvande
af partiet begåfvo sig då till Värmland, där enligt ryktet en
norsk konungason uppehöll sig. Denne var Sverre, en man
från Färöarna, som sade sig vara son till en af de förra
konungarne; han blef nu af birkebeinarne utropad till konung,
hvarpå han med 70 trasiga äfventyrare uppbröt från
Värmland för att eröfra Norges rike, 1177. Efter ett mödosamt
tåg genom Dalarne och Jämtland inbröt han med sin skara
i Tröndalaget och hyllades såsom konung i Nidaros. Men
snart måste han fly därifrån, och i två års tid irrade han
med sina trogna birkebeinar omkring från bygd till bygd
under otroliga mödor och faror. Efter många vapenskiften
lyckades det honom att slå och fälla först Erling Skakke
och slutligen äfven konung Magnus Erlingsson (1184).
Det inbördes kriget hade dittills varit en strid emellan
konungarne och deras krigarflockar; nu blef det tillika en
kamp emellan motsatta styrelsesystem. Ty Sverre ville
återupprätta det försvagade konungadömet, och därför upphöjde
han sina lågättade birkebeinar på de gamla släkternas
bekostnad samt förödmjukade den öfvermäktiga kyrkan.
Ärkebiskopen flydde ur landet och ådrog Sverre en påflig bann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
