Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGARETA OCH ERIK AF POMMERN. 89
huru hon skulle kunna för all framtid förena dem under
samme konung. Ty hon menade, att de hvar för sig vore
svaga men att de förenade skulle kunna bättre värna sin
själfständighet och betyda något i världen. För att nå sitt
mål måste hon först och främst grunda en ny, gemensam
konungaätt i Norden. Eedan 1389 genomdref hon, att hennes
systerdotterson, den sju-årige Erik af Pommern, erkändes
såsom Norges arf konung; men först 1396 blef Erik vald och
hyllad till konung äfven i Sverige och Danmark. Det nästa
steget var att förena de tre rikenas råd till gemensamma
rådplägningar och beslut; ett sådant unionsråd förekom
redan på fredsmötet 1395. Då den unge konungen skulle
krönas, sammankallade Margareta de tre rikenas stormän till
ett möte i Kalmar 1397. Här blef Erik krönt till konung
öfver alla tre rikena på en gång, hvilket gaf tillkänna,
att de skulle utgöra ett verkligt politiskt helt. För att
äfven för framtiden betrygga sitt verk önskade Margareta,
att en formlig unionsakt skulle antagas. En sådan akt
uppsattes i Kalmar och undertecknades af en del herrar; den
innehöll,- att de tre rikena skulle evinnerligen vara förenade,
alltid välja ny konung gemensamt och därtill utse en af den
siste konungens söner, ifall sådana funnes; i förhållande till
främmande makter skulle de vara såsom ett rike men för
öfrigt styras hvart och ett efter sina egna lagar. Detta är
hvad man brukar kalla Kalmar-unionen (d. 20 juli 1397);
den var dock ej annat än ett förslag, som aldrig erhöll laga
kraft eller giltighet, och den blef ej ens allmänt bekant
förrän långt senare.
Margaretas inre styrelse. Det var konungamakten, som
skulle sammanhålla de tre rikena, och därför ville Margareta
göra konungen mäktigare än förr. Kronans ärftlighet
lyckades hon ej genomdrifva i Danmark och Sverige, men hon
försvagade riksrådens myndighet och tillsatte ej vidare
drots-och marskämbetena. Hon reste själf omkring, vakade öfver
lag och rätt och höll de stora i tygeln. Därtill genomdref
hon både i Sverige och Danmark en grundlig reduktion af
kronans afsöndrade gods och räntor. De svenska stormännen
måste på herredagen i Nyköping 1396 medgifva, att alla
krono-och skattegods, som det adliga och andliga frälset sedan
1363 slagit under sig, skulle återgå till sin förra natur och
ägare, alla under tiden uppförda borgar nedrifvas och all
olagligt förvärfvad frälserätt upphäfvas. Detta beslut blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
