Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
UNIONSTIDEN.
stegrades genom de följande krigen. Slutligen blefvo eröfring
ock våld de enda medlen att återställa unionen, och därmed
var den dömd till undergång. Andra bidragande orsaker
till unionens upplösning voro: de nordiska rikenas
ofantliga utsträckning, som försvårade deras sammanhållning,
Danmarks sträfvan efter öfvermakt inom unionen, Norges politiska
omyndighet samt de svenska stormännens oro och partistrider.
Af de tre rikena var Danmark allt ifrån Valdemar
Atterdags ^ tid det mäktigaste och bäst ordnade liksom det
mest välmående. Sverige var under större delen af
unionstiden försvagadt^ genom split och inre oro men bevarade
därjämte mycken inre lifskraft, som bådade en stor framtid.
Kampen och brytningen väckte till lif folkets slumrande
krafter; därur framgingo den vaknande nationalkänslan och
den pånyttfödda bondefriheten. Norge däremot befann sig
i ett ständigt sjunkande; dess krafter voro hårdt medtagna
genom de långa inbördes krigen och genom digerdödens
härjningar; därtill kom, att den enväldiga konungamakten i Norge
förk väf t folkets själf verksamh et och hindrat uppkomsten af en
ny adel, som kunde hafva gått i spetsen för folket. Kyrkan
var i Norge kraftfull men kunde ej ensam värna landets
sj älf st än digh e t.
Liksom förut Norge, fick äfven Sverige i detta tidehvarf
en allmän landslag för hela riket, först under Magnus
Eriksson, därpå under Kristoffer (ss. 80, 98). Denna lag
lämnade Sveriges gamla samhällsskick tämligen orubbadt,
men i verkligheten undergick det stora förändringar.
Konungamakten. Det är redan omtaladt, på hvad sätt
konungavalet skulle försiggå enligt landslagens
konunga-balk (sid. 81). Den sålunda stadgade ordningen iakttogs väl
i allmänhet, men den nedsjönk till en tom formalitet, en blott
hyllningsakt, och det var stormännen, som på förhand
afgjorde saken. De kunde därigenom förelägga konungen
särskilda villkor och bundo hans händer genom
konungaförsäkringar eller handfästningar. Den första af dessa
handfästningar, konung Albrekts, yar också den för konungen
mest förödmjukande (sid. 84). Äfven konung Hans’
handfästning, Kalmar recess af år 1483, inskränkte konungamakten
långt mer, än tillbörligt var (sid. 107). Medan landslagen
blott ålade konungen att styra riket med råds råde, blef
konungen genom Eandfästningarna beroende af rådets
samtycke i flera viktiga punkter.
Rikets råd. Rådet var sålunda på väg att blifva en
själfständig myndighet vid sidan af konungen. Men äfven
i förhållande till folket ökades rådets makt. Enligt lagen
skulle rådet tillse, att konungen och folket hölle de eder^ de
svurit hvarandra. Rådet ansåg sig därför såsom folkets
målsman inför konungen och inkräktade på flera af de rättigheter,
som tillkommo folket. Enligt lagen ägde folket rätt att
landskapsvis deltaga i lagstiftningen och beskattningen (sid. 81),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
